10 ÅR EFTER FLODVÅGEN

Text: Karin Thurfjell
Foto: Linus Sundahl Djerf och Tomas Oneborg

Tio år har gått sedan jorden skakade och havet tryckte upp mardrömsvågor längs palmkantade stränder i Sydostasien. Av de runt 230 000 som dog var över 500 sol- och badsemestrande svenskar. Victor Israelsson är den enda i sin familj som överlevde och Hanna Boman förlorade sin lillebror.

Lägenheten ligger på 40:e våningen, och nedanför fönstren som går från golv till tak breder Miamis hamn och ett tropiskt turkosa hav ut sig. Här bor Victor. För tio år sedan var hans liv nära att ta slut i en våg som steg ur ett annat paradishav, på andra sidan jorden.

Enlarge

etta2004-400x565
Svenska Dagbladets förstasida den 27 december 2004.

Vågen
Vattnet hade dragit sig tillbaka, och lämnade korallrev och fiskar blottade. Så syntes något långt borta i horisonten. Victor, som såg sin familj för sista gången i kaoset och paniken som snart skulle greppa tag om stranden i Khao Lak, tyckte först att det såg ut som ett lågt hängande vitt moln över havsytan. Han var tolv år annandag jul 2004, och på Thailandssemester med pappa Hans, mamma Gullan, storebror Lucas, 14, och sjuåriga lillasyster Sara.

Hanna var elva år och på samma turistort med sin familj. Också hon skulle snart svepas med i vågens obarmhärtiga kraft, samma våg som tog hennes nioåriga lillebror Joels liv, och minuterna innan kunde varken hon, Joel, mamma Lena, pappa Johnny eller någon av de andra badgästerna se något farligt med det som uppträtt vid horisonten.

– Den var som ett vitt streck, och det tog aldrig slut. Var man än tittade så kom strecket emot en. I flera år efter tsunamin kollade jag alltid efter det där strecket när jag var vid havet, även om jag var i Sverige.

Strecket var vågens vita skum, och när den gick över ett stenrös en bit ut ändrade den karaktär och blev grå.

– Först var den ganska snäll, nu blev den farlig och vi hörde dånet, säger Hanna.

Nu börjar människorna springa. Victors mamma tog sjuåriga Sara med sig. Pappa och storebror Lukas sprang åt ett annat håll. Victor åt ett tredje. Han hörde ett dån och plötsligt var han i vattnet.

Victor hade ingen aning om vad som var upp och ner, vänster eller höger. Han svalde vatten och lera, slog i bilar och stolpar. Han fastnade under en dörr och trodde att han skulle dö, men hittade i sista stund dörrens kant och tog sig upp – för att i nästa sekund vara under vattenytan igen.
Victor spolades flera kilometer upp på land innan strömmen började lugna ner sig och han lyckades ta sig till ett träd som han klättrade upp i.
Han kunde inte gråta i sitt träd, för tårarna gjorde det svårare att andas och sved i såren. Han blödde över nästan hela kroppen. Nedanför såg han människor som fortfarande var i vågen– händer som stack upp ur vattenytan och livlösa kroppar som flöt förbi.

– Första tanken som slog mig var ”var är min familj? Om jag har klarat mig, betyder det att de kan ha klarat sig?”

Men han tänkte på sin syster, som precis höll på att lära sig simma.
Victor insåg att han måste försöka sätta sig i säkerhet själv, och han tog sig tillsammans med en svensk kvinna till en plats där överlevare samlats i djungeln. Efter en stund utbröt kaos. Människor sprang högre upp på bergssluttningen för det gick rykten om att en ny våg var på väg. Victor tog tag i en liten flicka i samma ålder som hans lillasyster, och de sprang ut i djungeln. Han skadade sig på taggtråd som var utlagd i den täta, tropiska, vegetationen som kryllade av insekter och smådjur. Efter några timmar blev han tvungen att lämna flickan med en svensk kvinna för att ta sig till ett sjukhus.

– Jag tror att jag tog hand om tjejen för att jag var ensam och hon var ensam. Det slog mig att om jag tar hand om henne så kanske någon annan tar hand om min syster på samma sätt. Jag vet inte om hon hade syskon. Hon kunde lite engelska och det var inte mer än att jag tog henne i handen och sa ”kom, nu går vi”, säger Victor.

En av flodvågorna når stranden Patong Beach i Thailand. Foto: AP

Hanna såg sin lillebror Joel sista gången bakom en mur en bit från stranden dit han på något sätt lyckats ta sig torrskodd. Hela familjen skrek åt Joel att han måste springa, och han sprang.

– Vi vet ungefär var det var. Vi har varit tillbaka där och lämnat hans hockeypuck i ett träd, säger hon.

Enlarge

etta-31-dec-400x565
Svenska Dagbladets förstasida den 31 december 2004.

Efter att ha sköljts runt i vågen hamnade Hanna på toppen av en hög bråte som bestod av bilar, väggar, mat, människor.
Hon tog sig ner från högen. På marken låg döda kroppar.

– Människor urskiljer sig ur bråte. Allt var brunt, täckt av lersörja, men människorna kunde man se. Så jag började kolla efter mamma och pappa.

Tsunamin hade spolat henne över en kilometer inåt land, ändå hittade hon nästan direkt sin pappa, som också kämpat i vågen.

– Vi hade sådan otrolig tur att vi träffade varandra, säger Hanna som beskriver det oväntade mötet som en lycklig stund mitt i katastrofen.

Sen började sökandet efter resten av familjen. Hanna minns med värme hur okända människor på plats i Thailand, både thailändare och andra västerländska turister, hjälpte varandra så mycket som möjligt till exempel genom att låna ut mobiltelefoner och kläder.
Ett och ett halvt dygn efter tsunamin fick de veta att mamma Lena levde, men var illa däran och vårdades på ett sjukhus i Phuket.

– Det låter kanske inte så länge, men det var en extremt lång tid, säger Hanna.
Ändå uteblev de glada minerna vid återföreningen.

– Vi hade inte Joel med oss.

Hemkomst
Sjukhuset i Phuket var överfullt av skadade, och människor opererades i tält som ställts upp utanför. Victors sår syddes utan bedövning. Här träffade han svenska turisten Anita, och hon och hennes familj tog med sig Victor på ett flygplan till Finland. Victor var illa däran med vätska i lungorna och infekterade sår och han fördes direkt från landningsbanan till sjukhus i Helsingfors. På sjukhuset fick han träffa en psykolog – som själv bröt ihop under mötet.

– Då blev jag vansinnig. Varför skickade de in någon som inte kunde hantera situationen?, säger Victor.

Victors fasters sambo Morgan Pollet flög till Helsingfors och blev det första familjära ansiktet Victor såg sedan flodvågen splittrat familjen tre dygn tidigare.
Morgan Pollet, faster Carina, farmor och farfar hade samlats i Victors familjs villa i Älvsjö, och där fick de veta att Victor var på väg till Helsingfors.

– Vi hoppades fortfarande att någon annan i familjen skulle dyka upp någon annanstans, så vi bestämde att jag skulle resa till Finland. Jag stod och väntade på flygplatsen och trodde att jag och Victor skulle kunna flyga hem direkt. Men han kom inte, och så fick jag höra att han förts direkt till ett barnsjukhus. Det var en chockartad upplevelse att se vilket tillstånd han var i, berättar Morgan Pollet.

På nyårsafton, efter att ha tillbringat en natt på Astrid Lindgrens barnsjukhus, kom han hem till villan i Älvsjö som han lämnat tillsammans med sin familj mindre än två veckor tidigare. Senare uppmanades Victor skriva ner sina minnen från tsunamin. Berättelsens sista mening konstaterade: ”Det här var den sämsta nyårsafton i hela mitt liv”.

– Jag kom hem till mitt hus men det var tomt. Mina släktingar var ju där, men de som var där innan var inte där längre och skulle aldrig komma tillbaka. Jag minns att jag la mig i mina föräldrars säng, och så låg jag där bara.

Samtidigt pratade släkten och myndigheterna om framtiden. Någon dag in på det nya året frågade faster Carina om hon och Morgan fick flytta in i villan och ta hand om Victor. Han svarade ja.
För Morgan Pollet var beslutet enkelt och självklart.

– Sen är det klart att det var en förändring i ens liv. Den första tiden efter tsunamin var den värsta i mitt liv, när dödsbuden kom och sen kistorna och minnesgudstjänst. Men att ta hand om Victor har aldrig någonsin varit jobbigt. Det har verkligen varit en förmån. Varken jag eller Carina har egna barn, så det var roligt att följa utvecklingen i hans uppväxt och se att man själv sätter prägel, säger Morgan Pollet.

I skolan, dit Victor gick en vecka efter vårterminens början, kände han blickarna – där går han som förlorat sin familj. Många som han tidigare brukade prata med undvek honom, och de försvann ur hans liv. Vännerna som han kunde prata med då har han kvar i sitt liv än idag, och de står fortfarande varandra nära.
Vardagen förändrades.

– Smågrejer – att hämta syrran på förskolan, att komma hem och morsan lagade mat och så kom pappa hem lite senare från jobbet, att få skjuts till träningar med pappa. Klart att Morgan och Carina skjutsade till träningar men ändå, allt jag var van vid försvann, säger Victor.

Räddningsarbetare bär bort en död kropp från stranden i Khao Lak, fyra dagar efter katastrofen den 26 december 2004. Foto: AP

Hanna flög hem tillsammans med sin mamma på nyårsafton. På Arlanda möttes de av Hannas moster och morfar, och Hanna fick en kram av sin moster som hon beskriver som den bästa i hennes liv.

– Hon tog mig som ett litet barn i sin famn och kramade mig hårt. Jag kände mig så trygg då, minns Hanna.

Hennes pappa stannade kvar för att leta efter Joel, men fick hög feber och reste hem några dagar senare.
I skolan hände det att lärare började gråta när de skulle prata med henne. Hemma var det vanligt att hon fick trösta mamma och pappa när de grät.

– Jag tror att den del lärare nästan tyckte att det var plågsamt att se mig. Allt det där blev normalt. När man är i sorg är man väldigt ledsen och då är det inte konstigt att andra är det.

Första året efter tsunamin var ingenting roligt på riktigt. I sorgen blev en samtalsgrupp med Rädda Barnen, tillsammans med psykologerna Lotta och Birgitta och andra barn som förlorat syskon i tsunamin, en ljuspunkt.

– Vi kunde identifiera våra känslor med varandra i gruppen, det hjälpte jättemycket i sorgearbetet, säger Hanna.

Enlarge

etta-1-jan-400x572
Svenska Dagbladets förstasida 1 januari 2005.

Dödsbud
På våren hölls en minnesstund för Joel. Trots det hade familjen ännu inte gett upp hoppet om att han kunde leva – kanske i en by uppe i bergen. Det hann bli juli och högsommar innan familjen fick veta att hans kropp hittats och identifierats.

– Pappa flög till Thailand och kom hem tillsammans med Joels och flera andra barns kistor. Det var en väldigt fin ceremoni på flygplatsen i Ärna, säger Hanna Boman.

På hösten följde begravningen. Hannas mamma Lena Kullberg-Boman säger att dödsbudet blev starten på processen att bearbeta sorgen. Men när det kom innebar det ingen lättnad att få ett besked, bara nattsvart sorg.

– Sedan Joel försvann har vår familj haltat, för vi var fyra och nu saknas en del. Med tiden har vi lärt oss hantera det, men vi kommer alltid att halta, säger Lena Kullberg-Boman.

Hon beskriver hur såret efter Joel med tiden har fått en skorpa. Ibland, som nu när tioårsdagen närmar sig, pillas kanterna upp och det börjar blöda igen.

För Victor kom fyra dödsbud, ett efter ett, under vintern och våren. Varje gång samma procedur med poliser som ringer på dörren och berättar – vi har hittat din mamma, din pappa, din bror. Sist identifierades familjens minsting Sara.

– Första gången sprang jag ut i garaget och storgrät. Så kom min faster, farmor och farfar efter och vi grät alla. Det är skönt att alla hittades och kunde begravas tillsammans. Det var ju många som försvann i havet, säger Victor.

”Första gången sprang jag ut i garaget och storgrät.”

De som dog
Gör det ont att tänka på din familj?

– Nej inte alls. Jag har bara bra minnen. Roliga minnen. Vi reste mycket med min mammas sida av släkten, och jag och min kusin Joel brukar prata om när vi var ute och seglade och annat, och då skrattar vi ofta åt minnena. Även kanske om jag minns hur jag bråkade med brorsan. I den stunden hatade man sin bror mer än någonting på jorden, men när man pratar om det nu blir det ett roligt minne.

Det kan gå dagar utan att Victor ägnar de döda familjemedlemmarna en tanke – en fullspäckad vardag med redovisningar, föreläsningar och praktikplats hindrar effektivt minnena från att smyga sig på. Det finns också nätter när han inte kan sova för att det enda han kan tänka på är hur mycket han skulle vilja träffa dem igen, även om det bara var för en kväll. Ibland när Victor är ensam plockar han fram fotoalbum. Då händer det att han funderar på hur familjemedlemmarna hade varit om de levt idag.

– Jag undrar om Sara hade varit en tonåring som drack alkohol fast hon var minderårig, och om jag varit beskyddande gentemot henne som storebrorsa. Man ser andra göra sånt, och så blir man lite, att man hade velat göra det själv. Så blev det inte.

Hanna minns sin lillebror som en tänkare som reflekterade mycket kring känslor och relationer. Han hade många intressen, modellplan, ishockey och fotboll och var bra på att teckna och måla. Joel hade en jordglob vid sin säng som han använde när han om kvällarna planerade resor han ville göra senare i livet. Hanna tänker på honom varje dag, små tankar som trillar in om något påminner henne om brodern. En maträtt han tyckte om, någon som liknar honom.

– Jag skulle vilja se honom nu, så klart, och undrar vad han gjort om han levat. Han hade nog fortfarande sysslat med sport. Han var bara nio år, men väldigt smart och mogen. Mer mogen än jag var fast jag var två år äldre, säger Hanna.
Om hon får barn kommer hon att berätta för dem om att de hade en morbror som dog som liten.

– Jag vill verkligen att han ska vara med i mitt liv. Och vill jag det så kommer det väl att vara så. Att mina framtida barns morbror bara blev nio år, det känns så tråkigt.

Livet efter flodvågen
Att flytta hemifrån villan i Täby ihop med sin pojkvän i en lägenhet i centrala Stockholm var inte bara roligt för Hanna. Processen innebar ett visst mått separationsångest. Hon berättar hur hon och hennes mamma och pappa har kommit att ha väldigt starka band till varandra, band som hon tror hade varit svagare utan katastrofen.

Hon har också starka band till många släktingar. När hon är ifrån sina vänner, pojkvän eller föräldrar kan hon längta så mycket efter dem att hon måste gråta lite, även om de är borta bara en kort tid. Joels närmaste klasskompisar, Dennis och Martina, har blivit nära vänner som är viktiga i Hannas liv. Varje annandag jul, allhelgonahelg och dagen då Joel föddes samlas familjen och tänder ljus eller skickar upp en rislykta med ett meddelande till Joel. Minnet av Joel finns också med under födelsedagar och andra högtider då familjen och släkten samlas. Någon säger några ord om honom, och konstaterar att han saknas på festen.

När började livet bli normalt?
– Sorg är verkligen hemskt att vara med om. Till slut lär man sig leva med det, och då blir det bättre. Men normalt blir det inte, säger Hanna.

Efter gymnasiet och en jorden runt-resa flyttade Victor till Miami i Florida där han studerar Sports Administration på University of Miami. Dagarna fylls av plugg, praktikjobb och nätverkande på amerikanskt vis. Victor brukar inte berätta om sin bakgrund när han möter nya människor – han vill inte att de ska få förutfattade meningar om honom på grund av vad han varit med om. Framför allt vill han inte att människor ska tycka synd om honom – dalta med honom.

– Visst, jag förlorade min familj, men jag fortsatte leva och jag har levt sedan dess under bra förhållanden med folk som stöttade och tog hand om mig. Jag har klarat mig bra.
Ändå blir Victor glad om någon frågar om hans familj.

– ”Hur var din farsa?”, ”Hur var det när du växte upp?” Det är så sällan det händer, folk är så rädda för att fråga och göra en ledsen. Det känns som att jag alltid får försöka hålla minnet av min familj vid liv, för det är ingen som frågar.

Han sticker ut på campus. Klimatet är tropiskt och de flesta går klädda i sneakers, jeans och t-shirt och har en stor ryggsäck på ryggen. Victor har prydlig skjorta instucken i chinos och mörkbruna läderskor. Hans strategi är att jobba hårt nu för att skapa sig en så bra framtid som möjligt, och han planerar att stanna i USA även när han pluggat klart. Han tror att tsunamin har gjort att han blev vuxen fortare och att han har blivit självständig. Problem som hans kompisar kan tycka är jättestora, som att det går dåligt på ett prov, bryr Victor sig inte så mycket om. Han vet att värre saker kan hända.

– Mina kompisar säger att jag är som en pappa, tar hand om alla och är ansvarsfull. Jag är ofta den som ser till att betala räkningar. När jag träffar folk tror de att jag är 25 fast jag egentligen är 22 och det tar jag som en komplimang.

”Visst, jag förlorade min familj, men jag fortsatte leva.”

För ett år sedan dog hans faster Carina, som haft rollen som mamma nästan lika länge som Victors biologiska mamma.

– Det var tufft, men jag klarar det också. Folk brukar säga att jag är stark, men jag har klarat det för att jag haft människor runt mig som varit starka och tagit hand om mig. Därför kan jag hantera motgångar på ett bra sätt. Carina har hjälpt mig med så mycket, lärt mig så mycket. Jag är extremt tacksam att hon tillbringade de här åren med mig.

26 december i år, tio år efter flodvågen som förändrade hans liv, kommer Victor som vanligt att gå till graven där hans pappa, mamma, bror och syster vilar. Han kommer att tända ett ljus och pussa på gravstenen.

Hanna konstaterar att hon lever ett bra liv idag, med många människor hon älskar och som står henne nära omkring sig. Men annandag jul kommer aldrig att vara en rolig dag.

– Är det verkligen tio år sedan vi pratade med Joel? Det är förfärligt. Det är också ett år mer än Joel fanns. Jag har lärt mig leva med sorgen.

På årsdagen av tsunamin, den 26 december 2005 släpptes 5 000 rislyktor upp i luften från stranden i Khao Lak. Foto: Reuters
Vad tycker du om reportaget? Mejla redaktionen!