PÅ LIV OCH DÖD

Text och foto: Jacob Zocherman

Nyapol Gathor föddes i världens yngsta land. Nu svävar hon mellan liv och död i ett Sydsudan där historien ständigt upprepar sig. Följ med fotojournalisten
Jacob Zocherman till en av vår tids svåraste, och mest underrapporterade, konflikthärdar.

Nyapol Gathor i den tillfälliga sjukstugan i Kandak.

Enlarge

jacob
Jacob Zocherman är fotojournalist baserad i Sydsudan sedan början av 2014.
– När jag kom dit skulle jag bara stanna tre månader, men på grund av konfliktens omfattning och den humanitära situationen bestämde jag mig för att stanna kvar.
Flera av hans reportage har publicerats i Svenska Dagbladet.
I Årets bild 2015 belönades Zocherman med förstapris i klassen vardagslivsbild utland med en bild från Leer, Sydsudan.

Nyaluak Gathor har vandrat länge. Hon startade i mörkret flera timmar innan solen gått upp. Allt för att nå platsen där FN har satt upp en tillfällig sjukstuga under två veckor. Nyaluak Gathor, och de andra kvinnorna som väntar i det tidiga morgonljuset, hade egentligen inget annat val än att vandra. Trampa den uttorkade marken med hårda nakna fotsulor. Trotsa risken att gå vilse i den förrädiska vegetationen som även i dagsljus gör det svårt att se vägen.

De vandrar för sina barns liv.

Nu har de kommit fram. För andra gången. Redan tidigare under veckan har de varit här och fått barnen undersökta. Nu ska de hämta maten åt de små. De står med trötta ögon och tittar på en av sjukvårdarna. Sjuksköterskan Carolyne Kipsang tittar tillbaka. Hon fäster inte blicken på någon speciell utan låter ögonen svepa över dem alla. Sedan tittar hon på registreringskorten de har med sig. Då fäster hon den, blicken. På måtten kring överarmarna som noga finns registrerade på kortet tillsammans med färgen i en av rutorna bredvid:

Orange – allvarlig akut undernäring. Rött – mycket allvarlig akut undernäring.

Hur mäter man vem som är mest döende?

– Det är det svåraste du kan göra, att låta mödrar med sjuka barn vända om, men man fokuserar på dem man kan hjälpa, säger Carolyne Kipsang som ingår i den sjukvårdsgrupp som FN sänt till området.

Hon kämpar för sitt liv. Se filmen om Nyekur Kiir i sjukstugan.

Den grådisiga morgonen är en dag som många andra i Sydsudan, där logistiska problem sedan länge sätter käppar i hjulet för humanitär assistans. Landningsbanan som är vattenfylld, helikoptern som inte fått tillstånd att lyfta och striderna som gjort luftrummet osäkert. Orsakerna till förseningar eller inställda transporter är många, och historien upprepar sig, gång på gång.

Utan tillgång till sjukvård förvandlas även enklare sjukdomar till en dödsdom. I ett lerigt hus några meter från mottagningsstället väntar de svårt sjuka. Barnen som svävar i gränslandet på grund av undernäringen och så flickan med hjärnhinneinflammation som inte öppnat sina ögon på över tre månader: Nyekur Kiir. Hon ligger där på en kartong på ett fuktigt jordgolv och kämpar för sitt liv.

Vägtransporter är uteslutet i den här delen av Sydsudan. Tillskotten av Plumpynut, den jordnötsblandning som hjälper mot svält och undernäring som mödrarna blivit lovade till sina hungriga barn, har fastnat någonstans. Ransonerna som sjukvårdsgruppen lyckats ta med sig kommer bara att räcka till några få.

De sju sjukvårdarna har haft en tuff morgon. De har diskuterat hur de ska göra med den lilla mängd Plumpynut de har, nu när den utlovade leveransen inte har anlänt. På morgonmötet runt det lilla blå plastbordet var stämningen spänd. Sjukvårdarna tillhör en av FN:s snabbinsatsstyrkor för humanitär hjälp – ett kristeam som rycker ut där behoven är som störst – och åker till platser som inte nåtts av annan assistans. De är vana vid tuffa förhållanden. Efter intensiva diskussioner och uträkningar kommer gruppen överens om att behandla de åtta värst utsatta barnen och lämna de andra utan hjälp. Trots att även deras tillstånd är kritiskt.

I Kandak är det i dagsläget lugnt men i närområdena har det varit oroligt och de flesta av männen i samhället syns sällan utan sina automatvapen.


Byn Kandak ligger i delstaten Jonglei, som är Sydsudans största. Med en spännbåge från våtmarkerna i väster till gränsen mot Etiopien i öst utgör Jonglei ett område ungefär lika stort som Lappland. Tidigare bodde det omkring en miljon människor här. Idag sägs de vara långt färre, eftersom många har flytt antingen norrut eller österut. Jonglei har genom historien varit hemvist för en av landets största folkgrupper, nuerna. Mot gränsen till delstaten Övre Nilstaten i norr har Jonglei samtidigt länge utgjort en skiljelinje till landets andra stora folkgrupp, dinkastammen.

Infrastrukturen består av mindre stigar och knappt farbara vägar. Under regnperioden befinner sig stora delar av Jonglei under vatten. Ändå är detta ett område som det har stridits om, och som under åren bevittnat krigsbrott efter krigsbrott. Svält efter svält, död efter död.

Man vet inte vem man möter utanför byn,
eller vilken sida de är på.

Bybo i Kandak

Det senaste kriget i Sydsudan, som startade i december 2013, var inget undantag. Sedan början har striderna förvandlats från fullfrontskrig till en konflikt som mer påminner om ett schackspel. En part attackerar och den andra gör reträtt. Nästa dag är rollerna ombytta.

Den lilla byn Kandak ligger några vandringsmarscher från frontlinjen:

– Man vet inte vem man möter utanför byn, eller vilken sida de är på, berättar en av byborna samtidigt som han fingrar på mynningen till ett automatvapen.

– I krigstider som dessa är alla männen här soldater, fortsätter han.

I Kandak är det stilla just nu. Men många av de stridande trupperna passerar igenom området, på väg till slagfälten söderut kring staden Ayod eller norrut kring staden Fangak och oljefälten.

– Det här är ett meningslöst krig. Mellan två ledare som enbart utmanar varandra om makten, och ingen är beredd att ge efter, berättar överste Mathew Malei som är på permission för att besöka sina föräldrar i Kandak.

Upprinnelsen till vad som startade kriget och versionerna av vad som hände den 15 december 2013 går isär. Men efter en politisk maktkamp mellan sittande president Salva Kiir – som tillhör dinkastammen – och tidigare vicepresidenten Riek Machar – tillhörande nuerstammen – eskalerade situationen. Politik förbyttes i våld som spillde över på civilbefolkningen där nuers stod på ena sidan och dinkas på den andra. På några få dagar lämnade nästan alla nuer regeringsarmén SPLA. Nuerna, som utgjorde omkring två tredjedelar av styrkan, flydde från huvudstaden Juba och mobiliserade sig på andra platser, under nya namn. Inbördeskriget hade startat, och omkring 50 000 människor dödades på kort tid.

Det här är ett meningslöst krig.

Mathew Malei

Men det var inte första gången de båda stammarna slogs emot varandra. Kriget var en fortsättning på det som skedde under 1990-talet, menar många.

I tidigare inbördeskrig kämpade Salva Kiir och Riek Machar under samma flagg i den väpnade rörelsen Sudanesiska folkets befrielsearmé SPLA. Mot regimen i Khartoum, mot förtrycket från norr.

1991 uppstod en delning av SPLA och kriget för frihet blev ett krig mellan dinkas och nuers. Grymheterna överträffade varandra och båda sidor anklagades för massakrer mot civila.

Delstaten Jonglei var hårt drabbad av våldet, men även av hunger. Området kring Ayod och Kandak där svälten var som störst fick namnet Hungerstriangeln. En luftbro med humanitär assistans från FN och 35 olika humanitära organisationer sattes in till de drabbade i södra Sudan. Men striderna försvårade situationen för hjälpen att nå fram. 1993, när svälten var som värst, hade befolkningen minskat från 240 000 till 165 000 i området i och kring Ayod.

En av tre människor hade hungrat ihjäl.

Mathew Malei blir tystlåten när frågorna om vad han själv gjorde i början av nittiotalet kommer upp. Han talar i svepande ordalag och parerar alla detaljer. Malei menar att allt han och hans mannar gjorde var att försvara sig. Att de inte använde sina vapen mot civila. Trots att människorättsgrupper slagit fast att båda sidor gjorde sig skyldiga till grova övergrepp, tvångsrekryterade barnsoldater i tusentals och utförde massakrer mot civila.

Vi försvarar oss bara, vi attackerar inga
civila utan bedriver kriget på hederligt sätt

Mathew Malei

Han säger samma sak om dagens konflikt:

– Vi försvarar oss bara, vi attackerar inga civila utan bedriver kriget på hederligt sätt, säger han och förklarar att massdödandet kommer att fortsätta om inte president Salva Kiir lämnar sin post.

Historien upprepar sig. Nu som då anklagas båda sidor av människorättsorganisationer för tvångsrekrytering av barnsoldater och enorma övergrepp på civila.

Khan Kueth i sjukstugan.

Det är fyraårige Khan Kueths sista timmar i livet. Utan att någonsin ha ätit sig mätt orkar inte Khans kropp längre. Mamma Nyapur Dior stryker med handen över sin döende sons panna. Khan Kueths äldre bror, Gattang, upprepar ideligen till alla som passerar:

– Ta mig till Juba, bara jag får komma dit så ska jag ta mig till pappa så vi kan rädda min lillebror.

Familjen Dior splittrades i Malakal dit kriget spridit sig från Juba och anlänt under början av 2014. Gattangs pappa och två syskon flydde norrut och nådde slutligen Khartoum i Sudan. Gattang, mamma Nyapur och lille Khan flydde söderut och hamnade i Kandak. Sedan flykten för mer än ett år sedan har de skilda familjemedlemmarna endast pratat med varandra en gång.

Brunnarna i Kandak har inte reparerats på sju år. Mwangome Ngujos uppgift att få igång några av dem är nästan övermäktig.

Dagens Kandak är isolerat från omvärlden. Hjälporganisationer har svårt att etablera sig i området på grund av logistiska problem och oroligheterna kring Ayod. Majoriteten av invånarna i Kandak har lämnat samhället på grund av vattenbrist. Områdets brunnar har gått sönder och de få vattenkällor som finns är rester av regnsäsongens nedfall.

– Grundvattnet är svårt att komma åt, och för att borra nya brunnar behövs stora maskiner och hur transporterar du hit sådana mitt under brinnande krig? säger Mwangome Ngujo, vatteningenjör på plats i Kandak i ett försök att reparera brunnarna i området.

Vi måste förlåta det som har varit,
även om vi aldrig får glömma det.

Nyaluak Gathor

De som dröjer sig kvar i Kandak har gjort sitt val. De har stannat för att de antingen är för rädda för att flytta på grund av striderna som pågår i närområdet, eller för att de vägrar lämna allt de byggt upp. Men situationen tvingar dem att överleva med knappa medel. Taniga kvinnor vandrar med stora vattendunkar på sina huvuden. Beväpnade män sitter sysslolösa under träden där det tidigare var marknadsplats och handel. Ett dött samhälle som i sjukvårdstältet bredvid de väntande mödrarna förvandlats till kaos. Barnen skriker. Sjukvårdspersonal rör sig mellan patienterna, som de flesta kommit långväga. Nästan alla lider av ögoninfektioner på grund av det smutsiga vattnet:

– Vi säger till patienterna att tvätta sig med rent vatten för att hålla infektionen borta och de tittar frågande på oss och undrar var de ska få tag i detta vatten, berättar en av sjukvårdarna.

Nyaluak Gathor, en av de många mödrarna utanför sjukstugan, vet att de flesta av kvinnorna runt henne kommer att få vända hem tomhänta. Hon ser oroligt på när sjuksköterskan Carolyne Kipsang scannar av hennes registreringskort. Sedan känner hon Carolynes mjuka hand gripa tag i hennes arm och peka mot ingången till tältet. Nyaluak tar några steg mot den vita tältduken, går in och visas att sitta på en plaststol. Hennes dotter Nyapol, som ligger i en kistformad vagga, var inte född när Sydsudan blev ett eget land den 9 juli 2011. Då talade den nye presidenten till folket.

– Vi måste förlåta det som har varit, även om vi aldrig får glömma det.

Sju månader gamla Nyapol föddes som en fri medborgare i en självständig stat.  Nu ligger hon orörlig i den lilla vaggan, för svag för att röra sig. Mamma Nyaluak ser på henne med blanka ögon. Hennes hand rör sig mot dotterns febriga panna. De blåklädda sjukvårdarna pratar, men det verkar som att Nyaluak inte hör. En av sjukvårdarna lägger ömt en hand på hennes axel. Nyaluaks blick släpper långsamt dottern och fästs på den blåklädde. Han pratar långsamt och med en klar röst. I handen har han en vit förpackning med röda bokstäver. Jordnötsblandningen. Skillnaden. Mellan livet och döden i Kandak.

SYDSUDANS HISTORIA

SYDSUDANS HISTORIA

1899-1955

Södra Sudan är en del av Brittisk-Egyptiska Sudan.

1955-1972

Ett inbördeskrig mellan de norra och södra delarna av Sudan startar 1955, ett år innan Storbritannien och Egypten ger Sudan självständighet. I den norra delen av landet är arvet arabiskt, medan kristna befinner sig i syd. Grupperna är nu tvungna att inordna sig under samma landsgränser. Några soldater som känner sig förtrycka och illa behandlade startar ett myteri i det kristna syd, och snart rasar ett inbördeskrig som inte slutar förrän 1972 då styret i Khartoum i norr erbjuder de sydligare regionerna en viss form av självstyre.

1956

Sudan erhåller självständighet.

1978

Olja upptäcks i södra delarna av Sudan.

1983

Inbördeskrig igen mellan norr och söder. De nordliga grupperna bryter upprepade gånger avtalet om självbestämmande för dem i syd, och ungefär samtidigt upptäcks olja i syd. Många bedömare menar att självständighetskriget i Sudan handlar om oljan även om det utåt sett ser ut som om konflikten återigen gäller de nordliga regionernas förtryck av de sydliga. Sudanesiska folkets befrielsearmé SPLA, en väpnad rörelse mot norr som bildas av flera olika rebellfraktioner, startas under ledning av John Garang.

1989

Militären tar makten i Sudan och Omar Al Bashir blir president.

1991

SPLA delas upp. SPLA Torit leds av John Garang som kämpar för ett sekulariserat Sudan, SPLA Nasir leds av Riek Machar som vill ha ett självständigt Sydsudan. Våldet eskalerar mellan de två fraktionerna. Dinkas under ledning av Garang och nuers under ledning av Machar slåss nu emot varandra. Etniciteten blir avgörande i detta krig inom kriget. Grymheterna överträffar varandra och båda sidor anklagas för massakrer av civila. Delstaten Jonglei drabbas hårt av våldet, men även av hunger. Utsvultna civila används som brickor i kriget. De fördrivs till militärt viktiga platser så att nödhjälp till civila kan tas av militären. Samtidigt bombas området av Sudans regering under ledning av president Omar Al Bashir. Bashir förbjuder under lång tid humanitär hjälp i området kring staden Ayod då det kontrolleras av SPLA.

1993

Massvält i södra delarna av Sudan. Området kring Ayod och Kandak, där svälten är som störst, får namnet Hungerstriangeln. Operation Lifeline Sudan (OLS) startar. Det är en luftbro med humanitär assistans från FN och 35 andra organisationer till de drabbade i södra Sudan. OLS möjlighet att verka har förhandlats fram mellan FN, regeringen i Sudan och SPLA och ska tillåta leverans av nödhjälp till civila oavsett var de befinner sig och vilken politisk sida de stöder. Men strider försvårar situationen. Civila fortsätter att utsättas för massakrer från bägge fraktioner. När svälten är som värst har befolkningen minskat från 240 000 till 165 000 i området i och kring Ayod. En av tre människor har hungrat ihjäl.

1997

Ett fredsavtal skrivs under av olika ledare i södern och regeringen i Khartoum i hopp om ett totalt eldupphör. Det beräknas då att fler människor dödats av SPLA:s interna konflikt än av striderna mellan norr och söder. Fredsavtalet vinner dock ingen internationell legitimitet och anses mest vara en överenskommelse som enbart existerar på papper.

2005

Ett nytt fredsavtal skrivs under mellan Sudans regering och självständighetsarmén SPLA i söder. De södra delarna av Sudan ska under sex år få ett autonomt självbestämmande, men fortfarande tillhöra Sudan under ledning av presidenten Omar Al Bashir. De sharialagar Al Bashir vill införa i Sudan ska enbart gälla i norr, och oljefälten i söder ska delas lika mellan landsändarna. Efter sex år ska en folkomröstning hållas om självständighet för södra Sudan. I anslutning till fredsavtalet 2005 får John Garang, SPLA:s grundare, vicepresidentposten i Sudan. Men det varar inte mer än 22 dagar då Garang omkommer i en helikopterkrasch. Den naturliga efterträdaren till vicepresident-posten är Garangs kompanjon och närmaste man, Salva Kiir.

2010

I ett val som kritiseras av internationella observatörer som odemokratiskt väljs Salva Kiir till president för de södra delarna av Sudan. Kiir får 93 procent av rösterna. Ett år senare hålls en folkomröstning som ger Sydsudan sin efterlängtade självständighet. 99 procent av dem som röstar i Sudans södra delar vill ha självständighet.

2011

Den 9 juli föds Sydsudan. Salva Kiir talar till folket:

– Vi måste förlåta det som har varit, även om vi aldrig får glömma det, säger den nye presidenten.

För första gången har de kristna i söder fått ett eget land och resan mot framtiden startar med Kiir som president och nytillsatte Riek Machar som vicepresident.

2013

Upprinnelsen till vad som startar kriget och versionerna av vad som händer den 15 december går isär. Men efter en politisk maktkamp mellan sittande president Salva Kiir och tidigare vicepresidenten Riek Machar eskalerar situationen. Machar, som tillhör nuerstammen, menar att Kiir, som tillhör dinkastammen, i december försöker avväpna medlemmar från nuergruppen i regeringsarmén Sudanesiska folkets befrielsearmé SPLA. Kiir hävdar att Machar försöker ta makten genom en statskupp och att han bara försvarar sig. Politik förbyts i våld som spiller över på civilbefolkningen. På några få dagar lämnar nästan alla SPLA:s nuer armén. Nuerna, som utgör omkring två tredjedelar av styrkorna, flyr från huvudstaden Juba och mobiliserar sig på andra platser, under nya namn. Inbördeskriget startar och omkring 50 000 människor dödas på kort tid.

2014

President Salva Kiir åtalar Riek Machar för förräderi i januari 2014. I augusti samma år sitter de i lyxiga möteslokaler i Etiopiens huvudstad Addis Ababa i utdragna fredsförhandlingar. Det var här, i Addis Abeba, fredsavtalet mellan parterna i det första inbördeskriget i Sudan togs fram 1972. År 2014 undertecknas flera dokument om fred men avtalen bryts innan bläcket hunnit torka. I juli menar FN:s säkerhetsråd att Sydsudans hungersnöd är den värsta i världen och under slutet av året skrivs ett brev till Salva Kiir och Riek Machar från 91 olika internationella aktörer i vilket de uppmanas att bringa ett slut på kriget för att förhindra en kommande svältkatastrof.

2015

I början av året görs ett nytt försök att nå en överenskommelse. Denna gång med påtryckningar från det internationella samfundet och en klar deadline, torsdagen den 5 mars. Många av Sydsudans invånare har ingen tilltro till fredssamtalen, men hoppas ändå på en lösning. Ingen vill ha krig längre och det finns inte längre något annat att hoppas på. På tv-skärmar i Juba kommer den 5 mars information om att deadlinen har utökats med en dag. Nationen håller andan. Dagen efter vaknar landets befolkning till en mörk dag. Riek Machar och Salva Kiir har haft olika syn på nästan alla av de punkter som ligger till grund för ett varaktigt avtal om eldupphör. Fredsförhandlingarna upplöses och de båda stridande parterna vandrar ut ur mötessalen och går åt olika håll, utan planer på att återuppta några förhandlingar överhuvudtaget.

Läs Jacob Zochermans tidigare reportage här

Så kan du hjälpa:

Röda korset

Läkare utan gränser

Rädda barnen

Vad tycker du? Kontakta redaktionen