20 ÅR EFTER
MASSAKERN

Text: Andreas Örwall Lovén
Foto: Tomas Oneborg

Stureplansmassakern kostade vaktkollegan livet. Men Klas Emretzon återvände till krogdörren – och överlevde ännu ett mordförsök.
De tjugo år som gått sedan den ödesdigra morgonen den 4 december 1994 har präglats av ett svårt kontrollbehov och ett kraschat förhållande. I dag arbetar han med landets tyngsta unga kriminella. Och är fortfarande ordningsvakt.

Det brakade loss förra helgen. Ett tjafs kring en jacka som slutade i fullt bråk. Tio killar mot två ordningsvakter. Det var bara att ta i. Brottning, helt enkelt.

Enlarge

StureplansEttor_TO_14r-400x573
Svenska Dagbladets förstasida den 5 december 1994.

Det stönas i bakgrunden. En smäll ekar. I Spårvägens brottningslokaler på Liljeholmen masseras ömma muskler, medan någon filar på kasttekniken ute på mattan.

På väggen till vänster om Klas Emretzon finns foton av några av klubbens bästa brottare genom tiderna, som Ara Abrahamian och bröderna Martin och Jimmy Lidberg.

Till höger har Klas Emretzon sikten fri, ut i lokalen och mot de två dörrarna som leder dit in. Det är ingen slump att han sitter placerad så.

Tjugo år efter Stureplansmorden står Klas Emretzon fortfarande utanför krogdörrar och försöker hålla ordning, bland helgdrömmar, gråtfyllor, skratt och bråk.

Men han har försökt att lägga av.

För fem år sedan hade han ”hagel i håret” sedan en medlem i ett ökänt mc-gäng öppnat eld mot krogen vid Norra Bantorget där han då jobbade. En påtänd man hade nekats att komma in. Tumult uppstod och polis tillkallades. När ordningsmakten blåst faran över, stick i stäv mot Klas Emretzons magkänsla, och åkt därifrån tog det inte många minuter innan den silverfärgade bilen kom rullande. En ruta vevades ner…

Turen var på hans sida även denna gång. Liksom hans längd, 176 centimeter. Ett av skotten som avlossades mot Sturecompagniets entré, i en av de blodigaste massakrerna i modern svensk historia, plöjde en tunn fåra i hans hjässa.

– Hade jag varit 1,80 hade skottet suttit i pannan.

Efter händelsen vid Norra Bantorget konfronterades Klas Emretzon av sin äldsta son. Räcker det inte nu, pappa?

Han lyssnade och lade av.

Sedan ringde den där sportbaren. Och på sådana ställen händer ju aldrig någonting.

Klockan hade passerat 03, natten till den 4 december. Den mest hektiska timmen för ordningsvakterna på Sturecompagniet. I ett försök att minska svartklubbarnas attraktionskraft fick bland andra Sturecompagniet rätt att hålla öppet till 05.

Men det fanns ett praktiskt bekymmer. Krogen var oftast redan full när 03-vågen av gäster strömmade till i samband med att kringliggande nöjesetablissemang stängde. Klas Emretzon och de andra ordningsvakterna praktiserade en enkel princip för att få det hela att fungera: en ut, en in. Med visst företräde för stammisar och vip-gäster.

Det var detta system som Tommy Zethraeus, Guillermo Marquez Jara och ytterligare en vän försökte runda den här tidiga morgonen. Vakten Joakim ”Jocke” Jonsson, Klas Emretzon och deras kollegor hamnade i en dispyt med sällskapet som försökte tränga sig före. Dispyten övergick i handgripligheter. Tommy Zethraeus och Guillermo Marquez Jara lämnade platsen, men hotade att komma tillbaka.

Vid 05-tiden återvände gänget med ett laddat automatvapen. Vittnen har återgett hur det först hördes enstaka skott. Sedan en jämn ström när magasinet tömdes. Ljudet fick en del gäster att fly ut, eftersom det kunde uppfattas som att skotten avfyrades inne i lokalen när de ekade mot entréväggarna. Joakim “Jocke” Jonsson träffades enligt Klas Emretzon i såväl bröst som rygg. Det gjorde att det inte gick att stoppa blodflödet. När AG-3:an tystnat var tjugo personer skottskadade. Vaktkollegan Joakim ”Jocke” Jonsson samt tre unga kroggäster, Katinka Genberg, 21, Daniella Josberg, 22, och Kristina Oséen, 21 dog.

En avliden i trappan på Sturecompagniet tidigt på morgonen den 4 december 1994.
Foto: TT

Fyra timmar senare klev spaningsledare Bo Wide över avspärrningarna för att se brottsplatsen med egna ögon.

– Det låg kompresser och mitellor på marken. Massor av blod i krogens marmorbeklädda entré men också långt ut på Stureplan. Människor som hade skadats flydde men sedan bar inte benen. Det såg ut som en krigsskådeplats.

I poliskarriärens begynnelse hade Bo Wide från Långsele mest jagat fartsyndare på sin motorcykel, en BMW R69. Nu ledde han jakten på landets mest eftersökta brottslingar.

Jakten varade i 89 timmar, under sällan skådad massmedial uppmärksamhet. Åklagaren Jan Danielsson tog i samband med detta ett omdiskuterat beslut att gå ut med bilder på de misstänkta, Tommy Zethraeus och Guillermo Marquez Jara.

Det genomfördes ett tiotal husrannsakningar i Stockholmstrakten, samtidigt som de misstänkta gärningsmännen flydde från plats till plats i en Opel Kadett Combi.

Till slut kom tipset: Männen gömde sig i en stuga på Svartsjölandet. När de på onsdagskvällen den 7 december lämnade stugan skuggades de misstänkta av civila poliser, och strax efter klockan 22 stoppades bilen vid den avspärrade Nockebybron. Där väntade 20-25 poliser, flera beväpnade med automatvapen, och jakten var över.

Bo Wide följde hela förloppet genom telefonkontakt med befäl på fältet.

– Det var hög anspänning och mycket adrenalin. Jag pustade ut men samtidigt började den andra delen av jobbet. Allt skulle kartläggas. Vad hade hänt, med framför allt varför?

”Det såg ut som en krigsskådeplats.”

Timmarna efter skotten var även dramatiska för Klas Emretzon. Han hade följt med en skottskadad kollega i ambulansen och spenderat flera timmar på sjukhuset, som stöd. När han till slut kom hem var hans flickvän utom sig.

– Hon skrek och slog på mig i ren desperation. Hon hade trott att jag var död.

Eftersom det började gå mot kallare tider hade vaktbolaget köpt in nya Rockportkängor. Klas Emretzons far hade sett dem hemma hos Klas och kommenterat att de var fina. När bilderna från Stureplan kablades ut syntes en till hälften övertäckt kropp. Fadern hade identifierat kängorna och varit övertygad om att det var Klas som låg på marken.

– Varför hade jag inte hört av mig? Jag hade inget bra svar.

Klas Emretzon kände en enorm trötthet men kunde inte sova. Hans vaktkollega var ihjälskjuten och han kände sig inte säker så länge gärningsmännen var på fri fot. Han tog med sig flickvännen och den lilla sonen till sin bror i Nockeby – bara några hundra meter från den plats där Zethraeus och Marquez Jara senare greps.

– En ren slump. Det kändes väldigt olustigt samtidigt som jag slappnade av när de väl gripits. Timmarna efter skotten var även dramatiska för Klas Emretzon. Han hade följt med en skottskadad kollega i ambulansen och spenderat flera timmar på sjukhuset, som stöd. När han till slut kom hem var hans flickvän utom sig.

– Hon skrek och slog på mig i ren desperation. Hon hade trott att jag var död.

Eftersom det började gå mot kallare tider hade vaktbolaget köpt in nya Rockportkängor. Klas Emretzons far hade sett dem hemma hos Klas och kommenterat att de var fina. När bilderna från Stureplan kablades ut syntes en till hälften övertäckt kropp. Fadern hade identifierat kängorna och varit övertygad om att det var Klas som låg på marken.

– Varför hade jag inte hört av mig? Jag hade inget bra svar.

Klas Emretzon kände en enorm trötthet men kunde inte sova. Hans vaktkollega var ihjälskjuten och han kände sig inte säker så länge gärningsmännen var på fri fot. Han tog med sig flickvännen och den lilla sonen till sin bror i Nockeby – bara några hundra meter från den plats där Zethraeus och Marquez Jara senare greps.

– En ren slump. Det kändes väldigt olustigt samtidigt som jag slappnade av när de väl gripits.

polisen-stureplan
Avspärrningarna täckte i princip hela Stureplan när spaningsledaren Bo Wide kom till brottsplatsen fyra timmar efter massakern. På marken låg blodiga kompresser som sjukvårdarna hade lämnat kvar.

Bo Wide och hans kollegor skulle nu rekonstruera hela förloppet. Förutom de misstänkta gärningsmännen skulle en stor mängd vittnen höras. När rättsprocessen inleddes i april 1995 fanns ganska många pusselbitar på plats.

– Det mesta blev klarlagt, om än inte hela sanningen.

Vapnet hade hämtats i en lägenhet i Hagsätra. Därefter återvände gänget till Stureplan. De väntade en stund i Humlegården. Sedan kom attacken, som primärt riktades mot vakten Joakim ”Jocke” Olsson.

Strax innan rättegången tog Tommy Zethraeus ansvar för att ha hållit i vapnet och tömt magasinen. Han fick det strängaste straffet, livstids fängelse för mord och mordförsök. Guillermo Marquez Jara fick tio års fängelse för medhjälp till mord, en dom som i högsta instans mildrades till sex år för bland annat grovt vållande till annans död. Idag lever Jara utomlands.

Bo Wide hade fått svar på sin fråga ”vad hade hänt?”.
Den andra frågan, ”varför?”, grunnar han fortfarande på.

– Jag tror att Tommy Zethraeus hade tunnelseende. Han kände sig förnedrad, hade tappat ansiktet, och kunde inte se något annat än sitt mål. Vakten skulle straffas. Jag tvekar kring om han överhuvudtaget såg människorna runt omkring.

Klas Emretzon minns rättegången som plågsam. Han stod i centrum och led inte bara av att alla minnen väcktes till liv, utan upplevde också att en nidbild av honom och den döda kollegan målades upp i medier.

– Jag beskrevs som vakten med ådror stora som stuprör. Vi borde ha gjort si och så. Det verkade som att jag och mina kollegor var de skyldiga, snarare än Tommy Zethraeus och Guillermo Marquez Jara. Det var faktiskt en arbetskollega som dog i mitt knä.

Klas Emretzon bearbetade traumat på egen hand. När psykologen uttalat orden ”jag vet hur du känner”, backade han ur. Det fanns inget förtroende.
När de andra ordningsvakterna lämnade uppdraget på Sturecompagniet återvände Klas till entrén redan helgen efter morden. En pilot som störtat ska upp i ett plan igen så snart som möjligt. Det handlade om att återvinna kontrollen.

Klas Emretzon drömde om skjutningen nästan varje natt de kommande två-tre åren. Inga mardrömmar utan snarare lösningsorienterade drömmar.

– Jag styrde drömmen och tänkte på hur jag hade kunnat avstyra det som hände. Vaknade jag så gick jag upp och antecknade på papper. ”Så borde jag ha gjort”. Det skulle inte få hända igen.

Kontrollbehovet i drömmen trängde sig även in i vardagslivet. När han inte jobbade som vakt var han på resande fot, som säljare. Samtalen hem var många för att försäkra sig om att alla mådde bra och att inget hade hänt. När han i rollen som brottningstränare åkte på resor fick ingen annan ratta bilen. I alla situationer, som vid restaurangbesök, var han tvungen att alltid ha god sikt och ryggen fri. Så fortsatte det.

För fyra år sedan orkade inte hans fru längre.

– Vi separerade på grund av mitt beteende, att jag blev allt mer överbeskyddande. Då var mina pojkar i tonåren och jag ringde fortfarande överdrivet mycket. Jag var tvungen att ha koll på var de var. Helst genom GPS på telefonerna. Hon kunde inte leva med mig under sådana premisser.

Klas Emretzon slutade sitt säljjobb och sökte till Tollare folkhögskola, där han läste till socialpedagog med inriktning mot struliga ungdomar. Först där och då, så många år efter Stureplansskjutningarna, började saker falla på plats.

– Min mentor Olle Rockström hjälpte mig mycket, och menade att kontrollbehovet jag utvecklat inte var konstigt, med tanke på det jag upplevt.
Examensarbetet handlade om Stureplansmorden och hur krishantering passar på olika människotyper.

I dag är Klas Emretzon och frun åter ett par. Det överbeskyddande beteendet är under kontroll. Men behovet av att ha fri sikt, som under intervjun med SvD i brottningshallen, finns kvar.

Begränsar det ditt liv?
– Nej, men det påminner mig om det som hände.

Skulle du klara av att åka tunnelbana?
– Aldrig. Det finns inte. Jag vet inte ens hur det ser ut i tunnelbanan. Jag kan inte åka med mina söner på bio och somnar inte förrän jag hör dörren gå igen där hemma.

Det låter nästan som posttraumatiskt stressyndrom?
– Det är väl en typ av det. Visst är det så.

Bo Wide kastar en blick ut genom fönstret i lägenheten på femte våningen, Sveavägen 60. Den nu pensionerade polismannen pekar ut var Olof Palme ligger begraven, därnere på kyrkogården på andra sidan gatan, ett kort stycke från platsen där han sköts 1986. I den här lägenheten har Bo och ungdomskärleken Vera, som han träffade på dans i Sollefteå, bott i nästan tjugo år. Mord har funnits i hans närhet under lång tid.

När han bläddrar bland gamla tidningsklipp om utredningar han varit inblandad i så finns det inget om Stureplansmorden. Det förvånar honom en smula men illustrerar även ett drag i hans professionella karaktär.

– Man lägger saker bakom sig. Förtränger. Jag har heller aldrig haft mardrömmar och sådana saker.

Intresset för mordutredningar finns kvar. I våras presenterade Sveriges Radio ”den legendariska kriminalkommisarien Bosse Wide” som sidekick inför premiären av programmet Mordutredarna i P3. Wide har tidigare medverkat i Cold case Sverige på TV4, och skrivit en bok, ”Misstänkt mord”, tillsammans med dottern Anki Wide Karlsson.

Under årets sommarvistelse i fritidshuset i Edsbyn förföljdes han av en envis heshet. Det visade sig vara cancer. Sjukdomen märks enbart på rösten. Han har av nödvändighet skruvat ner volymen på stämbanden och talar nästan viskande när han sammanfattar sina tankar om de tjugo år gamla Stureplansmorden.

– Egentligen… Det var så onödigt. Så många oskyldiga som dog och skadades. Just det här att de förstörde så mycket för så många.

Hela livet kan förändras på bara några sekunder. Har du reflekterat mycket över det under åren?

StureplansEttor_TO_2r-400x581
Svenska Dagbladets förstasida den 8 december 1994, dagen efter gripandet.

– Jag tänker på alla som påverkats. Offer och deras anhöriga. Liksom anhöriga till gärningsmännen. Men också gärningsmännen. Man ska inte glömma bort dem. De har förspillt sina liv. Även om Tommy Zethraeus var en strulputte så kunde det ha rättat till sig för honom. Om han hade bärgat sig. Jag har egentligen inte kunskap att värdera människor på det sättet, men det var en person som kom snett, det slog slint och det fick förödande konsekvenser.

Tidigare i år försökte Tommy Zethraeus få sitt livstidsstraff tidsbestämt. Tingsrätten godtog begäran och satte strafflängden till 33 år, vilket skulle ha inneburit villkorlig frigivning om drygt två år. Göta Hovrätt gick därefter emot beslutet, som meddelades den 1 september, och avslog.

Hur ser du på det?
– Att ge honom ett tidsbestämt straff vore, ja, kanske naturligt. På tjugo år händer mycket i en människas hjärna och omdöme. Han borde ha förändrats rent mentalt. Men det måste ju vara något som gör att han inte får straffet tidsbestämt.

”Det finns inte ord. Det finns fan inte det.”

Vid tiden för Stureplansmorden var Tommy Zethraeus, Guillermo Marquez Jara och de båda bröder som också var med den där natten unga män, strax över tjugo år. I dag arbetar Klas Emretzon på ungdomsanstalt med några av landets tyngst kriminella unga män, i åldern 15-21 år. Och han trivs.

– Det är suveränt. Perfekt. Det skulle jag gjort för länge sedan.

Ungdomarna och de unga männen sitter bakom låsta dörrar på anstalten för ”grova och konstiga” saker, berättar Klas Emretzon. Fast han har slutat att läsa domar och persondokumentation, eftersom han inte vill ha en förutfattad bild.

– Många av dem som går hela vägen inom den kriminella världen kommer från familjer med stora problem. Jag ser det i mitt jobb i dag. Och många saknar fadersgestalt. De har bott med sina mödrar i hela sitt liv. En del kallar oss för ”farsan” redan efter ett par månader.

De unga männen har saknat någon som har satt ner foten, tror han. Mödrar har försökt gottgöra fäders misstag eller svek. Det blir fel.

Klockan närmar sig 18. Allt fler brottare, främst ungdomar och unga män, droppar in i lokalen. Varenda en går fram till Klas Emretzon och tar i hand. Han pratar kort och förtroligt med dem. Ställer frågor. Förhör sig om fysisk status och ger råd (”två tävlingar på så kort tid är inte bra för dig”).

Det är bland dessa brottare som han söker de nya bröderna Lidberg. Eller nya vaktkollegor. En av de äldre brottarna i gänget arbetar redan, under noga uppsikt, tillsammans med Klas Emretzon.

– Den enda fostran som kan kompensera för brister i familjen är idrottsfostran. Tidigare fanns militärtjänsten också. Det var dumt att ta bort den.

Har Stureplansmassakern påverkat ditt yrkesval som socialpedagog på en anstalt med unga kriminella män?

– Kan jag medverka till att förhindra det som en gång hänt tidigare, då har jag gjort nytta. Kanske kan man hjälpa någon, kanske kan man rädda oskyldiga människor. Då är det bra.

Kan du genom ditt nuvarande jobb känna något medlidande med Tommy Zethraeus och Guillermo Marquez Jara?

– Jag kan känna förståelse för deras trasiga uppväxt men aldrig förståelse för att det gick så långt. Att de inte hade en broms. Jag känner andra med taskig bakgrund men de hade aldrig gjort en sådan sak. Vissa saker går inte att skylla bort. Lite så.

Hur ser du på att Tommy Zethraeus en dag kommer ut i samhället igen?

– Jag funderar på om han känner hämndbegär gentemot mig. Vem vet vad han tänker? Men jag hoppas att han känner att det räcker nu. Vi kände inte varandra, vi var inte ovänner.

Klas Emretzon funderar fortfarande på hur det kunde gå så långt.

– Jag har många gånger undrat hur de tänkte. Det var helt oskyldiga människor som dog. Det finns inte ord. Det finns fan inte det.

Dagen efter massakern samlades människor för att lägga ner blommor och tända ljus vid entrén till Sturecompagniet. Foto: TT
Vad tycker du om reportaget? Maila redaktionen.