ÅTER TILL SREBRENICA

Text: Negra Efendić Foto: Staffan Löwstedt

Admir Buljubasic överlevde det största folkmordet i Europa sedan andra världskriget. Hans manliga släktingar hittades i massgravar. Efter 20 år återvänder han till de bosniska bergen för att äntligen få begrava sin far.

Admir Buljubasic ser kvarlevorna av sin pappa som mördades i Srebrenica 1995.

Kvarlevorna hittades i massgrav nummer sex i Kamenica.

Enlarge

WEBB-STORY-Bosnien-lokaliseringskartaNY-01
Klicka för att se en större karta.

– Kroppen var inte komplett. Den var utspridd på elva olika platser i graven, vilket tyder på att den flyttats. Nedre käken finns, men inte resten av huvudet. Händerna är borta. Vänstra benet är nästan komplett. Vi har tagit prov på varje ben och är så säkra man kan vara på att det är er far.

Tjänstemannen i det trånga rummet på Podrinje Identification Project i bosniska Tuzla räknar upp information som mannen mittemot honom inte tar in.

Mannen, som rökt många cigaretter efter varandra inför det här mötet, heter Admir Buljubasic. Han bor i Borås och testkör Volvos lastbilar. I handen håller han ett papper med ett avbildat människoskelett. Munnen är torr, han sväljer högljutt.

För 20 år sedan förlorade Admir merparten av sina manliga släktingar i det största folkmordet i Europa sedan andra världskriget.

Massakern skedde tio mil härifrån. Staden Srebrenica var under FN:s beskydd när serbiska styrkor intog den och 8 000 män dödades under några dagar i juli. Massakern var väl planerad och systematiskt utförd. Syftet var etnisk rensning.

Enlarge

Story-Bosnien-faktarutor-WEBB-01
Klicka för att se större bild.

Admir Buljubasic överlevde.

Han får två fotografier i sin hand. De föreställer två par byxor och delar av strumpor som grävts upp ur en massgrav i en av byarna i den bergiga Podrinje-regionen. Tjänstemannen berättar att kläderna hittats i närheten av kvarlevorna men att man inte kan fastställa om de tillhör det aktuella offret.

– Det ena paret byxor är inte hans, det är jag säker på. Det andra skulle kunna vara det, min bror som var med honom hade ett par liknande och kanske bytte de med varandra av någon anledning, säger Admir Buljubasic och lägger långsamt tillbaka bilderna på bordet.

Min pappa var en rejäl karl, lång och ståtlig. Såg du vad som är kvar av honom? Det får plats i en liten påse.

Admir Buljubasic

Tjänstemannen berättar att kvarlevorna finns i en annan del av byggnaden. Admir Buljubasic har, trots personalens avrådan, bestämt att han vill se dem.

Mitt i korridoren står ett bord. På bordet ligger påsar i grönt och orange. Sådana där av plastnät som man vanligen ser på grönsaksavdelningen i matvarubutiken. Det är först när Admir ser skelettbitarna ovanpå påsarna som han inser att det är hans pappa, Hamdija.

Admir tittar på benen en stund innan han går fram och rör vid ett av dem. Han plockar upp en del av bäckenet med båda händerna, betraktar det en stund innan han lägger tillbaka det försiktigt på påsen. Han vänder sig om och går några meter bort. Kommer tillbaka igen. Ber en bön. Och en till. Hela tiden med huvudet böjt. Blundar och håller händerna för ögonen. Går ut i den varma luften, tänder ännu en cigarett och säger att efter i dag kan ingenting bli som förut.

– Min pappa var en rejäl karl, lång och ståtlig. Såg du vad som är kvar av honom? Det får plats i en liten påse.

Rummet bakom den tyngsta av dörrarna i den smala korridoren består av hyllor från golv till tak. Här finns 8 000 påsar i var sitt fack. 3 500 av dem närmast taket är bruna och innehåller kläder. Resten är vita och innehåller människoben. I 1 000 påsar finns kvarlevor som hittats efter att offren begravts.

Dragana Vucetic som är rättsmedicinsk antropolog säger att centret just nu jobbar aktivt med 1 000 fall där man med hjälp av DNA-teknik försöker pussla ihop benen till människoskelett. 3 500 kroppar är fortfarande oidentifierade. Benresterna är helt enkelt i för dåligt skick för att man ska kunna få fram något DNA.

Admir tar små steg i det tysta rummet där tusentals fäder, söner och bröder ligger i små fack i väntan på sin sista vila. Kanske tänker han på i vilket fack kvarlevorna efter hans pappa ligger. De plockades nyss ihop från britsen utanför och lades i en vit plastsäck.
Kanske tänker han på hur många bland dem som gick detta fruktansvärda öde till mötes han själv kände eller var släkt med.

Eller så tänker han på att han hade kunnat vara en av dem.

Mejra Buljubasic har förlorat sin son Safet och sin man Hamdija.

– Jag ammade Safet i fyra år. Admir var alltid pappas pojke men Safet var min. Han ville inte säga farväl till mig när männen begav sig mot skogen. Han sprang bara iväg. Men Hamdija sa att han skulle ta hand om pojkarna och jag fick lova att jag skulle ta hand om hans mamma, min svärmor, vad som än hände. Det var det sista vi sa till varandra.

Mejra Buljubasic var Hamdija Buljubasics tredje fru. Hon var lycklig med honom. Livet i bergsbyn de kommer ifrån var inte alltid lätt – man jobbade hårt och levde av jorden. Hennes man var hederlig och familjen hade allas respekt, försäkrar hon.

Det var så mycket folk i Srebrenica
att varje granat var dödlig

Mejra Buljubasic

1992 hade kriget i Bosnien pågått i ungefär ett år. Folken som tidigare hade levt tillsammans var plötsligt fiender. Byarna i Podrinje brann. För första gången sedan andra världskriget internerades människor i koncentrationsläger mitt i Europa. Tusentals dödades, fördrevs och våldtogs. Familjen Buljubasic väntade in i det sista innan de lämnade sitt hem.

– Vi flydde i mars 1993. Då hade serberna ockuperat halva kommunen och tiotusentals människor som bodde i byarna runt Srebrenica flydde in i staden, befolkningen där fördubblades.

Mejras man Hamdija gick med i bosniska armén. Admir som bara var 14 år ville följa i pappas fotspår och lyckades till slut tjata till sig ett uppdrag som kurir. Hans uppgift var att leverera meddelanden mellan högkvarteret och olika befälhavare som fanns ute i fält.

Mejra Buljubasic suckar djupt när hon säger att livet i Srebrenica var hårt den där våren för 20 år sedan. Serbiska styrkor hade placerat tungt artilleri på bergen runt staden som besköts i princip varje dag.

– Det var så mycket folk i Srebrenica att varje granat var dödlig, säger hon.

I april 1993 utropade FN:s säkerhetsråd Srebrenica till en skyddad zon. En nederländsk FN-styrka skickades dit för att skydda befolkningen. Serbiska styrkor stoppade hjälpsändningarna in till staden. Vatten, drivmedel och mat tog slut.

Försommaren 1995 svalt människorna. Situationen beskrevs som en humanitär katastrof och även de nederländska FN-soldaterna på plats hade brist på förnödenheter.

Den 6 juli påbörjade serbiska styrkor sin offensiv mot den skyddade enklaven. Admir, då 17 år gammal, fick springa fram och tillbaka genom skogen med brev som innehöll militära order. De bosniska styrkor som fanns i Srebrenica hade fått överlämna sina vapen när FN satte staden under sitt beskydd två år tidigare. Nu försökte de forma ett försvar.

– FN-soldaterna gav upp och överlämnade sina vapen till serberna utan motstånd. Vi lyckades inte hålla tillbaka dem länge. Serbernas vapenarsenal var överlägsen och när de bröt igenom var vägen till Srebrenica fri, säger Admir.

Staden Srebrenica var under FN:s beskydd när den anfölls av serbiska styrkor i juli 1995.

Vi står på det berg där den sista striden om Srebrenica utkämpades. Att se staden ifrån någon av kullarna är som att blicka ner i en gryta. Ståtliga minareter reser sig mot himlen och tystnaden bryts av böneutroparens budskap om att Gud är större.

En cigarett vilar mellan Admirs fingrar. Han tittar ner mot Srebrenica och säger att det bara var Nato-flyg som hade kunnat rädda befolkningen.
Senare skulle det visa sig att den nederländska FN-styrkan förgäves begärt flygstöd.

– Den 10 juli på kvällen var de serbiska styrkorna strax utanför Srebrenica. Vi hade två alternativ – stanna i staden och vänta på dem eller fly in i skogen. Min pappa trodde inte att FN skulle skydda männen så han beslutade att jag och min bror skulle följa med honom upp till bergen. Mamma och mina systrar skulle bege sig mot FN-basen i Potocari med andra kvinnor och barn.

Inne i Srebrenica passerar vi ett rosa hus. Ett ofrivilligt leende spricker upp i Admirs ansikte. Det var här, bakom huset, som han och hans fru träffades i smyg för över 20 år sedan. Hon var 14 och han 16 år när de började dejta.

Enlarge

Story-Bosnien-faktarutor-WEBB-02
Klicka för att se större bild.

Gatan där tonårshjärtan dunkade extra hårt ser bekant ut. När den serbiske generalen Ratko Mladic tågade in i Srebrenica den 11 juli 1995 hade han med sig ett filmteam och just här gick han fram till sina soldater och gratulerade till segern.

Hajde, klättra upp mannen. Ska jag behöva säga
åt dig tio gånger?

Ratko Mladic

Ett Youtube-klipp visar hur han beordrar en soldat att ta ner en grön flagga med halvmåne och stjärna från en byggnad. Även en gatuskylt som hedrar en partizan-hjälte från andra världskriget ska plockas bort.

Hajde, klättra upp mannen. Ska jag behöva säga åt dig tio gånger, dundrar generalen framför kameran.

Gatan är tom på folk, bara soldater i kamouflageuniform syns i bild. De kommer fram och pussar Ratko Mladic tre gånger på kinderna, gratulerar och applåderar. Han beordrar dem framåt, mot Potocari dit 25 000 människor flytt och tagit skydd på FN-basen.

– Vi är här, den 11 juli 1995, i serbiska Srebrenica. Inför ännu en stor serbisk högtid överlämnar vi den här staden till serbiska folket som en gåva.

Mladic står mitt på torget. Srebrenicas varuhus syns i bakgrunden. Han tittar in i kameran och pratar om händelser under Osmanska riket flera hundra år tillbaka i tiden. Han säger att det är dags för hämnd.

Med svärmor på ryggen och en dotter i varje hand har Mejra Buljubasic tagit sig till FN-basen i Potocari. Där är det kaos. 25 000 flyktingar har sökt skydd i basen. Mejra och hennes barn trängs i en fabrikslokal.

Även dit anländer Ratko Mladic med ett filmteam. Han går fram till en pojke och frågar hur gammal han är. Tolv, svarar pojken och får en klapp på huvudet av den fruktade generalen.

– Säg till era män och söner att de ska komma till Potocari. De kommer att föras till Tuzla, ingen kommer att göra dem illa. Säg även till dem att de inte kommer att ta sig ut genom skogen – om de så har vingar, hotar han folkmassan.

Ett annat Youtube-klipp visar hur Ratko Mladic går in i bussar som fyllts med framförallt kvinnor och barn. Han presenterar sig, hälsar, frågar hur de mår. Han säger att han skänker dem deras liv. De skräckslagna människorna tackar högljutt.

– Kom inte i min och mina soldaters väg igen. Ni kommer inte att få förlåtelse, säger han innan han går.

Men när kamerorna slocknat börjar man skilja männen från kvinnorna och barnen. Även pojkar och åldringar beordras åt ett annat håll. Den holländska FN-styrkan på plats försöker lugna ner de förtvivlade männen med löften om att de snart ska återförenas med sina familjer. Serbisk militär har lovat det. Men snabbt inser även de holländska befälen att männen är på väg mot ett annat öde.

Löjtnant Vincentius Egbers vittnade i krigsförbrytartribunalen i Haag om hur männen fördes till ett hus, hur soldaternas vapen var riktade mot deras huvuden, hur han själv körde förbi en fotbollsplan där män och pojkar satt med bakbundna händer. Han berättade att en av hans kollegor försökte följa efter en konvoj av män som serbisk militär körde iväg, men tvingades vända under vapenhot.

Admir Buljubasic flydde tillsammans med tusentals män in i skogen när Srebrenica föll. Efter flera dagar på flykt korsade de den här vägen och kom in i säkerhet.

Männen som flytt genom skogen befann sig i ett helvete. Ljudet av kulhav och bomber skar genom natten. De gick genom minfält. Hungern, törsten och såren på fötterna plågade inte lika mycket som den obarmhärtiga skräcken och insikten att en säker död kunde finnas bara några meter bort. Att träffas av en kula eller granatsplitter kunde ses som en befrielse i jämförelse med vad som väntade dem om de togs tillfånga.

Admir berättar att var femte man var beväpnad. Själv hade han ett jaktgevär, tolv patroner och en handgranat i fickan. Han tänkte inte låta sig tillfångatas.

– De visste att vi var tvungna att korsa en flod för att komma vidare, så de släppte på vattnet vid dammen en bit bort. Vi bildade en kedja över floden och höll i varandra. Men strömmen svepte bort många liv.

Admir Buljubasic visar platsen där kolonnen kollapsade. De flesta som lyckades ta sig över en smal och krokig väg överlevde. Desto fler, cirka 8 000 människor, gjorde inte det.

Ramo Osmanovic var en av dem som tillfångatogs. Videon på mannen i en grå t-shirt som ropar efter sin son Nermin och uppmanar honom att komma ner från bergen har visats i nyhetssändningar över hela världen.

– Jag är här nere hos serberna, var inte rädd. Kom allihop, skriker han med kupade händer runt sin mun.

Både hans och sonens kvarlevor hittades i en massgrav 14 år senare.

Admir Buljubasic med en bild på sin pappa.

Den lilla byn Nezuk är svår att hitta. Admir frågar sig fram genom idyllen och en man följer med för att guida. Framme på en grusväg minns plötsligt Admirs kropp. Händerna darrar och ögonen signalerar panik.

– Det var här. Jag är säker, säger han och pekar mot ett fallfärdigt hus på ängen framför.

När han för 20 år sedan passerade den här grusvägen kände han sig trygg. Bosniakiska soldater tog emot, erbjöd vatten, mat och vård. De utmattade männen bröt ihop. En del var skadade, alla var hungriga och smutsiga.

– Jag var bland de första som kom fram. Vi var kanske 3 000-4 000 personer. Innan vi kom igenom frontlinjen fick alla som hade vapen ställa sig längst fram i kolonnen. Det var antingen framåt eller döden.

Admir räknade med att hans bror och hans pappa skulle komma efter. Men snart slöts fronten och ingen kom igenom. Många tvingades återvända tillbaka mot Srebrenica när räddningen var några hundra meter bort.

Hamdija sågs sista gången den 14 juli. Han och Safet hade kommit ifrån varandra och pappan skulle leta efter honom i skogen.

– Förmodligen visste han att jag var med hans vänner och att de skulle se efter mig, säger Admir.

Fotbollsplanen i Nova Kasaba användes som uppsamlingsplats. Här satt cirka 1 000 män med bakbundna händer i väntan på bussar som skulle föra dem mot döden.

På identifieringscentret i Tuzla får Admir höra att de inte vet hur hans pappa dog. De delarna av kroppen som hittats avslöjar ingenting om det. Men rättsläkaren på plats säger att det finns en teori.

Admirs pappa fördes förmodligen till fotbollsplanen i Nova Kasaba där 1 000 män hölls fångna. Det är klarlagt att männen sedan fördes till byn Pilica för avrättning. Där tror man att kroppen begravts i en massgrav. I ett försök att dölja förbrytelser grävdes kropparna upp i efterhand och flyttades till andra platser.

Det är första gången Admir åker till Pilica. På vägen dit vågar han inte kliva ur bilen. Vi är djupt inne i den serbiska delen av Bosnien, Republika Srpska. Här ska vi inte tala om för folk vi möter vart vi är på väg, säger Admir.

En kvinna vid vägkanten ger vägbeskrivning och ber om skjuts.

– Ni letar efter kulturhuset, eller hur? viskar hon.

Lokalen som kallas kulturhus är liten och förfallen. Utanför reser sig ett stort svart monument som hyllar serbiska soldater och deras hjältedåd. Endast skotthålen i väggarna inne i den kalla byggnaden vittnar om det som inträffade här för 20 år sedan.

Hundratals män och pojkar, vars enda brott var deras etnicitet, hölls fångna i huset. Admir Buljubasics pappa var kanske en av dem. Han kan även ha förts till massavrättningsplatsen utanför en bondgård inte så långt härifrån. En av soldaterna som deltog i dödandet vittnade i Haag om hur männen radades upp i grupper av tio och sköts till döds. Alla var klädda i civila kläder, endast en gjorde motstånd.

Mannen berättade att hans enhet höll på från tio på morgonen till två eller tre på eftermiddagen. Därefter var det en annan grupp som tog över.

Admir Buljubasics pappa hittades i grav nummer sex. Idag är platsen täckt med brännässlor.

Kamenica kallas för massgravarnas dal. Tretton gravar med hundratals människor i varje har genom åren grävts upp. En man som bor i området berättar att det inte är svårt att hitta dessa platser. Luftfickorna i jorden gör att marken ”andas” under ens fötter och växtligheten ser annorlunda ut, säger han. Mannen beskriver hur man fylls av en känsla vid dessa platser som gör att man bara vet. Ingen brukar jorden där en massgrav legat.

– Jag har själv sett människor som grävts upp ur massgravar, det är svårt att undvika i dessa trakter. Ofta är det bara ben men ibland ser kropparna ut som torkat fårskinn. En del hävdar att det hörs röster från gravarna på nätterna och att kalla vindar drar över platserna.

Vad är det för människor? Hur kan man göra så?
Bödlarna var bara första ledet.

Admir Buljubasic

Det finns inget minnesmärke vid massgrav nummer sex. Den ligger precis vid vägen och jordplätten är täckt med täta brännässlor som når upp till knäna. Den söta doften från akaciaträden påminner om sprudlande vår och liv. På andra sidan vägen har vetet börjat gro.

Admir Buljubasic konstaterar att det måste ha krävts en grävmaskin för att gräva hålet. Lastbilar för att transportera kropparna. Människor för att planera och genomföra.

– Vad är det för människor? Hur kan man göra så? Bödlarna var bara första ledet.

Någon kilometer bort finns en serbisk by. En man som klipper ett får sittande på marken försäkrar att det inte varit några motsättningar sedan kriget. Serber och bosniaker lever sina liv bredvid varandra fastän alla vet vad som döljer sig under myllan i Kamenica.

– Men det är ingenting jag tänker på. Det kan bara driva en till vansinne.

I en del släkter finns inte en enda man kvar. Srebrenica-massakern var väl planerad och systematiskt utförd. Dess syfte var etnisk rensning.

Man vänjer sig aldrig vid synen av minnesplatsen i Potocari. Tusentals vita gravstenar så långt ögat kan nå.

Under den årliga massbegravningsceremonin den 11 juli är det alltid fullt med folk. Klagoropen ekar över de mäktiga bosniska bergen när männen vars liv slocknat i de vackraste skogarna och de grönaste dalarna går mot sista vilan.

När Mejra Buljubasic fick samtalet om att hennes pojke hittats i en massgrav stelnade hennes kropp. Hon säger att hon aldrig blivit sig själv igen.

Safet Buljubasic begravdes 2008. Nu ska hans pappa placeras bredvid.

– Det känns så slutgiltigt. Jag var emot det till en början, jag ville vänta tills de hittade hela kroppen. Även om jag vet att min man är död så har jag på något sätt hoppats att han finns någonstans, säger Mejra Buljubasic.

Admir borstar av dammet från broderns gravsten. Identifieringscentret i Tuzla kommer att meddela om fler kvarlevor av hans pappa hittas. Då ska de läggas ner i graven i efterhand.

– Kanske kan det bli en liten punkt i livet som gör att man kan gå vidare på ett annat sätt, säger Admir och stryker över sin brors gravsten med handen.

På begravningsplatsen råder ett kompakt lugn. Inga fåglar bryter tystnaden med sin sång. Några män jobbar ordlöst i den tryckande värmen med att bygga ut begravningsplatsen inför årets ceremoni.

Den 11 juli ska Admir komma tillbaka för att lägga sin pappa i jorden. Det som återstår av honom. Till dess kommer han att fortsätta testa Volvos lastbilar, 150 mil härifrån.

Flera veckor efter hemkomsten från Bosnien ringer han upp mig från Borås.

– Hur är det möjligt att det här har hänt? säger han.

– Vad är det för människor som gör så?

Samma frågor har hemsökt honom i 20 år. Jag har inga svar.

Det har ingen.

Vad tycker du? Kontakta redaktionen