SKOLRESAN

Text: Maria Sundén Jelmini
Foto: Malin Hoelstad & Emma-Sofia Olsson

Hur kan Sverige hämta sig efter Pisa-chocken? När SvD:s utbildningsreporter Maria Sundén Jelmini söker efter nyckeln till den framgångsrika skolan hittar hon den hos finska lärare med status, tyska elever med mobilförbud och engelska sexåringar med mycket fantasi.

Kungen är också här. Och utbildningsministern. Vi möts av nyheten redan på Helsingfors flygplats. Är det därför ni har kommit, för att träffa dem? frågas det.

Kungen och Gustav Fridolin? Har de, precis som vi, rest över Östersjön för att hitta mirakelmedlet som ska stoppa den svenska skolkrisen?
– Jo, jag har ett möte med utbildningsministern i morgon, bekräftar Jari Lavonen några timmar senare mellan dammiga boktravar, några knarrande trappor upp i fakultetshuset.
Han är professor vid Helsingfors universitets stolthet, lärarhögskolan, utbildningen som gjort sig känd för att få fler ansökningar än jurist- och läkarprogrammen.
Han smattrar snabbt fram jämförelser på sin laptop: Finland har mindre klasser, lärarlönerna är högre. Lågpresterarna presterar väldigt mycket bättre – och högpresterarna är väldigt många fler.
Siffrorna verkar aldrig ta slut.

Vi ser att nedgången gäller alla elever, inte bara högpresterare eller lågpresterare.

//Björn Öckert

Vi har pendlat så här genom åren, fram och tillbaka, finländare och svenskar, för att lära av varandras skolpolitik. Även om det var bra länge sedan några finländare åkte till Sverige.

Finland kopierade faktiskt vårt skolsystem en gång i tiden. Och åtminstone på pappret var planen att vi skulle ha likadana lärarutbildningar, säger Jari Lavonen och vippar på sin skrivbordsstol.
Är Jari Lavonen månne lite skadeglad när han plirande berättar om hur både Sverige och Finland då för 40 år sedan bestämde att lärarutbildningen skulle vara en tung akademisk utbildning, placerad vid universiteten, men att detta inte gillades av professorerna i Uppsala, Lund och Göteborg? Lärare var inte akademiker! fnös professorerna.
Så fick Sverige separata lärarhögskolor och kortare lärarutbildning, och Finland en lång och akademisk.
Och där lades grunden för yrkets kommande status, slår Jari Lavonen fast. Den status som kom att locka de bästa av de bästa till yrket under år framöver.
– Jo, det var nog inte bästa beslutet av Sverige!
Nu har Sverige förstås lärt och gjort om.
– Men det tar lång tid att bygga upp ett yrkes status.

När vi klev på flygplanet med Helsingfors som första destination, hade vi ett mål i sikte: att hitta nyckeln till den framgångsrika skolan. Och för att fråga dem som vet: vad gör ni som inte vi gör i Sverige? Är vi på rätt väg?

Ett drygt år har gått sedan de svenska elevernas rekordras i den internationella kunskapsmätningen Pisa. Och samtidigt som vi klev på det där planet till Finland knallade tusentals nya 15-åringar, i Sverige och i världen, i väg för att skriva 2015 års Pisatest.
Som att ett Pisatest vore något att bry sig om. Fler än en forskare har kritiserat politiker och reformister för att luta sig för mycket mot resultaten. Proven mäter inte allt, lyder kritiken. Att svenska elever presterar dåligt beror på annat, proven sammanfaller i tid med den tyngsta provperioden för 15-åringarna. De orkar inte anstränga sig.
Dessvärre pekar ungefär alla kunskapsjämförelser med svenska elever åt samma håll. Nedåt.
Utöver Pisa testas andra årskurser i de internationella proven Timss och Pirls. Det görs årligen svenska läsförståelsetester. I de så kallade UGU-testerna från Göteborgs universitet har sjätteklassare i 50 år gjort samma prov. Årligen görs matteprov under första terminen på ingenjörsutbildningarna vid KTH och Chalmers. Och så vidare.
Det enda som fortsätter upp, år för år, är betygen i vårt eget betygssystem.
Eleverna verkar onekligen kunna mindre. Men en fråga tycks stå obesvarad: Varför?
– Vi ser att nedgången gäller alla elever, inte bara högpresterare eller lågpresterare. Och vi vet att det börjar tidigt, redan i årskurs 3 eller 4, kanske ännu tidigare. Men vi vet inte varför, säger utbildningsforskaren Björn Öckert.
Många tror att de vet. De tre stora 90-talsreformerna – kommunaliseringen, det fria skolvalet eller friskolereformen – lyfts ständigt fram som syndabockarna.

Men Björn Öckert fick tillsammans med en grupp forskare vid IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) regeringsuppdraget att granska just dessa gigantiska skolreformer. I december kom resultatet som visade att de påverkat – inte särskilt mycket alls.
Kunskapsraset verkade ha börjat tidigare.
Skillnaderna mellan skolorna har däremot ökat från början på 90-talet, konstaterade de. Betydligt. Men det är i första hand den ökade boendesegregationen som är orsaken, och till en mindre del de allt fler friskolorna. Men skolvalet när det gäller kommunala skolor, har inte påverkat.
– Det blev en större sortering av elever under 90-talet, elever med en viss typ av bakgrund har samlats mer på vissa skolor, säger Björn Öckert.

Det är jätteviktigt att börja tidigt så att det inte blir så att barnen känner att de inte kan.

//Mari Odenwall

Skillnaden mellan skolorna ökade alltså, men inte skillnaden mellan elever med olika bakgrund.
Inte heller gick det att dra några större slutsatser utifrån de olika kommunernas sätt att bedriva skola.
Nej, resultatnedgången beror på något annat, säger Björn Öckert. Något som påverkar elever över hela linjen, svaga som starka, som pågått länge och som börjar redan i tidiga år.
Kanske något som sker i klassrummet.

Helsingfors

Helsingfors

Helsingfors visar inte upp sin bästa sida. Det är grått, snöblandat regn.

Men inne i Kirkkojärvi skola i Esbo utanför Helsingfors, är det ljust, varmt och torrt. Skorna i näven redan i entrén, lyder reglerna, sedan upp med dem på skolhyllan.
Mari Odenwall sitter med två sjuåringar vid ett runt bord och läser, följer texten med fingret. Stannar upp, frågar. Varför står det så tror de?
Hon är en av 14 speciallärare på skolan med runt 550 elever, en andel som vilken svensk rektor som helst skulle avundas.
Före jul i årskurs 1 ska alla elever ha knäckt läskoden, annars sätts lässtöd in. Räknekunskaperna testas på samma sätt. För ett par år sedan blev det lag i Finland att åtgärderna ska sättas in tidigt. Men det behövdes ju egentligen inte, skolorna jobbade redan så.
Att stödet sätts in tidigt är inte enbart för kunskapernas skull utan även självkänslans, enligt Mari Odenwall.
– Det är jätteviktigt att börja tidigt så att det inte blir så att barnen känner att de inte kan. De ska känna sig starka och få självförtroende.

Mörkret har lagt sig över Helsingfors. Det skvätter om däcken när de svarta limousinerna rullar förbi i kortege över blöt asfalt. De stannar vid den svenska ambassaden, en bit bort på gatan.

Dagen efter går regeringen och Gustav Fridolin ut med nyheten att svensk skola nu ska få den utlovade läsa-skriva-räkna-garantin, med start i förskoleklass. Ingen ska lämna lågstadiet utan dessa kunskaper.
Det är Finland som är förebilden. För så har ju våra grannar jobbat sedan 70-talet.

Vi ska inte misströsta. Det finns goda nyheter för Sverige, konstaterar Pasi Sahlberg, guru inom finskt utbildningsväsende och gästprofessor vid det amerikanska toppuniversitetet Harvard.
– Jag säger ofta till mina svenska kollegor att de inte ska oroa sig, de viktigaste villkoren för att ha ett bra skolsystem, de finns i Sverige i också.
Det han menar är ett samhälle som satsar på att utjämna skillnader. Skattefinansierad barnomsorg. Socialförsäkringssystem. Och att både Sverige och Finland sedan lång tid tillbaka har grundskolesystem med likvärdiga skolor, där barnen går till den närmaste grundskolan och alla skolor är lika bra.
Ja, eller som Sverige hade fram till friskole- och valfrihetsreformerna, tillägger Pasi Sahlberg.
För till skillnad mot IFAU-forskarna så lyfter han fram just detta som en av de största skillnaderna mellan den finska skolan och den svenska.

– Den här typen av skolsystem, där alla skolor håller lika hög kvalitet och elever inte väljer en viss skola, ser man ofta i de mest framgångsrika skolsystemen: Finland, Kanada, Japan, Singapore, Sydkorea.
Och hela idén med en likvärdig skola för alla, den var rätt igenom svensk från början, konstaterar han. Som Finland kopierade.
Pasi Sahlberg sammanfattar Finlands framgångsfaktorer: Det likvärdiga skolsystemet, lärarutbildningens popularitet, det tidiga stödet. Och till det en gnutta mer hierarki och disciplin än i grannländerna Sverige, Danmark och Norge.

London

London

Pendeltåget susar förbi kilometer på kilometer med tegelhus, gråsvarta av tid, sot och avgaser.

Storbritannien är inget studiemässigt föredöme. Inte heller England. Placeringen i Pisa är runt medel, både för riket och för England utbrutet.
London däremot. Och stadsdelen Hackney, mest känd för sin höga arbetslöshet och kriminalitet. Det är dit vi vill.
Hackney är tudelat, som allt fler Londonområden påverkad av skenande bostadspriser och snabb gentrifiering. Området där den kommunala grundskolan Kingsmead Primary ligger, hör dock till Storbritanniens 4 procent fattigaste och domineras av statliga hyreshus.
60 procent av skolans elever är berättigade till gratis skollunch, något som innebär att hushållet i princip saknar inkomst. Tre av fyra elever pratar ett annat språk än engelska hemma.
Kingsmead Primary skulle kunna vara en katastrofskola.
I likadana små skoluniformer, lila ulltröjor och gråa byxor eller kjol, sittande i skräddarställning på golvet, lär sig sexåringarna i årskurs 2 matte med inspiration från Singapore.
Läraren Emma Yearley gör ett stort plustecken med armarna i luften.
– Får jag se plustecknet? ropar hon.
– Well done!
Steg för steg tar hon klassen genom mattetalet.
– Om vi lägger till tio, var hamnar vi då?

När lektionen är slut ställer eleverna upp på led, väntar på signal. Och går lugnt ut ur klassrummet.
Precis som i Sverige är det generellt elevens bakgrund som avgör hur det går i skolan för brittiska barn. Men inte i Hackney, åtminstone inte i huvudsak. Kingsmead Primarys elever har istället resultat över snittet, i London och i England.
Det var i början på 2000-talet som Londons politiker beslutade att barnens socioekonomiska bakgrund inte skulle få spela någon roll för skolresultaten.

Då låg Hackney i botten på landets resultattabeller, inklusive Kingsmead Primary. Situationen i Hackney var så katastrofal att kommunen fråntogs ansvaret för skolorna. Pengar avsattes i en stiftelse som skulle få dem på fötter.
Metoderna för att få bukt med de dåliga skolorna var brutala. Skolor stängdes, rektorer sparkades.
Liknande insatser spreds över staden i projektet The London Challenge, med start 2003.
I sitt rum visar rektor Louise Nichols sida efter sida med elevresultat. På i stort sett varje mätbar variabel ligger skolan över medel. Orden hon använder för att beskriva skolan när hon tog över för drygt tio år sedan, ”out of control”, känns långt borta. Kingsmead ligger nu stadigt på det svårnådda högsta betyget ”outstanding”, från landets skolinspektion.
Skolans regler är tydliga. Man springer inte i korridorerna, räcker upp handen när man ska prata, behandlar kompisarna schysst. Självklara saker. Efter upprepade tillsägningar får eleven ett ”blått kort”, där för många resulterar i utvisning eller kvarsittning.

De tidiga åren är avgörande för de här barnen. De ligger på en väldigt låg nivå när de kommer hit. Hjälper vi dem inte i tid, då kommer de aldrig i kapp.

//Louise Nichols

Men Kingsmeads framgångar ligger i undervisningen, konstaterar Louise Nichols. Och hennes viktigaste uppdrag är att se till att den är optimal.

Redan i förskolan, runt tre års ålder, arbetar de med att identifiera elever som inte hänger med. I årskurs 1, bland femåringarna, sätts extra läs- eller räkneträning in så fort det behövs.
– De tidiga åren är avgörande för de här barnen. De ligger på en väldigt låg nivå när de kommer hit. Hjälper vi dem inte i tid, då kommer de aldrig i kapp, säger Louise Nichols.
Lunchen är uppäten. Det är trängsel vid pingisborden på skolgården. Men pingisbollarna! Var är de? Louise Nichols avbryter intervjun och börjar leta. Barnen måste få gå före.
Är Kingsmead Primary bara en unik lyckträff? En enstaka skola som en engagerad rektor med extremt duktiga lärare lyckades vända?

När vi igen passerat kilometer av brittiska tegelhus till stadsdelen Lambeth och skolan Kingswood Primary i södra änden av staden, ser vi att Hackney faktiskt inte är ensam om sin historia. Bilden här är densamma: ständiga elevanalyser, läs- och räknaträning redan i fem, sex-årsåldern ”innan det har påverkat självkänslan”, som en av skolans lässpecialister uttrycker det. En rektor som nästan uteslutande arbetar med att utveckla undervisningen. Och tydliga regler.
En till skola som gick från katastrofal till att få skolinspektionens högsta betyg.
Nej, varken Kingsmead eller Kingswood är undantag.
2005, två år efter att ”London Challenge” drog igång, låg huvudstaden över snittet i riket. 2010 var andelen skolor i London som fick bästa betyg av skolinspektionen, högst i landet. Förändringen syns även i Pisaresultaten. Tittar man på enbart Englands sydostliga hörn, där London ingår, skulle man hamna på plats fem inom OECD i Pisaligan.
”Någonting som sker i klassrummet, något som påverkar alla”, konstaterade forskaren Björn Öckert efter att ha studerat den svenska resultatförsämringen.
I Finland tycks det handla om skickliga lärare och tidiga insatser.
I Londons framgångsskolor lägger vi till ännu mer disciplin.
Är vi månne något på spåren?

Åsa Melander var tidigare skolplaneringschef i London och en av dem som drev Hackneyprojektet. Hon är svensk, lärarutbildad och bosatt i England sedan över tio år.
Enligt henne är det stora skillnader på svenska och engelska rektorer och lärare.
– Det rektorn gör i huvudsak är att se till att undervisningskvaliteten är hög. Jag skulle vilja se hur många svenska rektorer som tillbringar 80 till 90 procent av sin tid med att prata med sina lärare och utveckla undervisningen.
Lärare och rektorer mäter exakt hur alla elever utvecklas. Dataanalyser är ett måste.
– Man gör kurvor – ser man en kurva dippa så går man in med åtgärder. En elevs bakgrund får aldrig vara ett skäl för att det inte går bra.
Medan svenska lärares undervisning sällan eller aldrig granskas, är det vardagsmat för lärare i London. Här utvärderas lärarnas undervisning ständigt, av kollegor, skolledning, skolinspektionen, konstaterar hon.
Skolinspektionernas uppdrag i Sverige och England liknar varandra. Men för tio år sedan bytte England presentationsmodell. Man började betygssätta varje område – och ge skolan ett totalbetyg: 1 för toppskolor, ”outstanding”, 4 för ”failed”, när skolan helt misslyckats.
– Om en skola misslyckas under en inspektion, då kan det leda till mycket allvarliga konsekvenser för skolledningen. Risken finns att din rektorskarriär slutar där.
Det sa Iftikhar Hussain, ekonom och skolforskare vid Sussex universitet när SvD intervjuade honom i fjol. Han hade studerat om föräldrar i England använde informationen från skolinspektionen i skolvalet – och om rapporterna fick skolorna att höja sin kvalitet.

Jo, ett sådant tryck fanns. Men bara om skolinspektionens information var tillgänglig och transparent, konstaterar Iftikhar Hussain efter att ha jämfört det nya och gamla sättet att rapportera.
– Man gjorde inspektionerna mer transparenta, ett syfte med dem var ju just att föräldrarna skulle få information om skolorna. Det förvånar mig att man inte bytte modell förrän 2005. Man får nästan känslan av att man ville dölja informationen.
Det låter ju ungefär som i Sverige? Där olika nyanser av kritik staplas i långa dokument på byråkratisvenska. Att jämföra skolor utifrån protokollen är i princip omöjligt för en förälder.
Precis som det var i England före 2005.

Som om även oppositionen följt vår skolresa kallar Moderaterna till presskonferens ett par dagar efter att vi lämnat London. Partiet vill att staten ska kunna ta över svagpresterande skolor. Skolinspektionen föreslås också få ett utökat ansvar att tydligare granska skolor och sätta betyg på hur de når kunskapskraven.

Berlin

Berlin

Det borde vara vår i Berlin. Det är det inte. Det snöar vertikalt. Och åskar. Är det ens en möjlig väderkombination?

För 20 år sedan hade Tyskland världens bästa utbildningssystem. Trodde man. Ända tills Tyskland i den första Pisamätningen år 2000 fick ungefär samma kalldusch som Sverige i fjol: de tyska elevernas kunskaper låg under snittet i OECD.
Under medel. Världens kunskapsnation nummer ett?
– Andra länder hade besökt Tyskland för att ta efter hur vi gjorde. Det blev en chock, säger Manfred Prenzel, professor vid lärarutbildningen i München och ansvarig för Pisastudien i Tyskland.
Det var de svaga eleverna man tappade. Korrelationen mellan elevens socioekonomiska bakgrund och skolresultat hörde till de högsta i världen. 25 procent av landets 15-åringar låg på en tioårings kunskapsnivå, enligt Manfred Prenzel.
Norm i Tyskland var – och är fortfarande till stor del – att välja skolform utifrån barnets prestation och ambitionsnivå, redan i tioårsåldern. Högpresterande elever sattes i gymnasieskola som ledde till gymnasieexamen och vidare till universitetsstudier. Och lågpresterarna hamnade i någon av landets ”hauptschulen”, en skolform som slutade efter åk 9 eller 10.
De internationella besöken slutade att komma. Och i Tyskland kavlade man upp ärmarna och började reformera sina skolsystem – vart och ett av de 16 delstaterna hade sitt eget.
Nationella standarder infördes. Plötsligt gick det att se vad elever i olika klasser, skolor och delstater, faktiskt kunde.
Lärarutbildningen, den längsta i världen med krav på en master i undervisningsämnet, stärktes med mer pedagogik.
Många av landets hauptschulen gjordes om och förlängdes.

Inställningen var lite 'hade jag bara bättre elever, då skulle jag vara en fantastisk lärare'.

//Karin Jaeger

Bullret när 25 bänkar och lika många stolar byter plats är öronbedövande. Varje morgon på Heinrich von Stephanskolan i utkanten av Berlin börjar så här: samtal om allt mellan himmel och jord och eleverna i ring.
– Finns det några rester från i går?
Rektor Karin Jaeger tittar på sin klass. Precis som alla rektorer i Tyskland lägger hon minst åtta timmar i veckan på undervisning.
På 1990-talet klassades Heinrich von Stephan som en ”brennpunkt-schule”, en skola med mycket grava problem.
– Inställningen var lite ”hade jag bara bättre elever, då skulle jag vara en fantastisk lärare”, säger Karin Jaeger.
Heinrich von Stephanschule gjorde sin egen resa.
Skoldagarna förlängdes, precis som i många av landets skolor. Många av eleverna, majoriteten med låg socioekonomisk bakgrund, hade ändå varken hobby eller något att göra hemma. Läxor slipper de fram till åk 10, allt hinns med i skolan.
Reglerna är tydliga. Mobilförbudet är strikt – bryts det så beslagtas telefonen i två veckor varpå den får lösas ut av en förälder. Varje vecka skickas en lapp med information om resultat och uppförande hem för underskrift.
Reformerna gav resultat, i Tyskland och vid Heinrich von Stephanschule.
När Pisaresultaten kom i fjol låg Tyskland i Pisas topp tio inom OECD i alla uppmätta ämnen.
Fortfarande finns kritiker av det tyska skolsystemet. Den tidigare sorteringen av eleverna finns kvar i stora delar av landet, konstaterar en rektor vi talar med i en helt annan stad.
Vid många av Berlins skolor förlängdes skoldagarna som ett steg i att minska betydelsen av elevens bakgrund för skolresultaten. Ja, i Berlin kanske, men inte i majoriteten av de tyska städerna, anser andra.
Men andelen lågpresterare ligger nu rejält under snittet – och betydligt under Sverige – samtidigt som andelen högpresterare varit hög och konstant.
Andelen som går vidare till gymnasiet har ökat från 35 till 50 procent, från år 2000.
Tyskland tog sig ur sin Pisachock.

”Management by presskonferens”, kallar utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) lite raljant sin föregångare Jan Björklunds (FP) skolpolitik.
Efter att Pisaresultaten presenterades i december 2013 – tio månader före riksdagsvalet – kablades skolreform på skolreform ut från regeringskansliet.
Tidigare betyg.
Mer matematik.
Mindre klasser.
Fler karriärtjänster.
Och stödet i forskningen? Tja, det är väl lite si och så med det.
Det är just det som gör Gabriel Heller Sahlgren, debattör och skolforskare, knuten till bland annat Institutet för Näringslivsforskning, förbannad.
Det är inte Pisa i sig han är kritisk mot. Det är att land på land, inklusive Sverige, baserar sina skolreformer på OECD:s rekommendationer som inte är mer än ”ett fyrverkeri av korrelationer”, enligt Gabriel Heller Sahlgren. Och absolut inte vetenskap.

Resultatet? Reformer som inte får någon effekt, mer än möjligen på marginalen. Uppåt eller nedåt.
– OECD tittar på vad som skiljer mellan olika länder och drar lite korrelationer kors och tvärs. Problemet är att det kan vara vad som helst som orsakar de där korrelationerna.
Så när både förre och nuvarande utbildningsministern har kallat till presskonferenser för att presentera OECD:s lösningar på den svenska skolkrisen efter Pisa-haveriet, kallar Gabriel Heller Sahlgren slutsatserna för nonsens. Och utredningar och reformer för slöseri med skattepengar.
Men kan man inte dra nytta av ”best practice”?
– Jo, om man testar sin idé med forskning.
Han upprepar forskaren Björn Öckerts teori: Klassrummet är den arena där kunskapsraset har skett. Men det är inte lärarna det är fel på.

– Svenska lärare är inte så dåliga internationellt sett, det har vi sett i ny forskning. När det gäller deras kunskaper i matematik och läsförståelse ligger de ganska högt.
Nej, det är snarare bristen på dem som är problemet, enligt Gabriel Heller Sahlgren: Den kraftigt minskade lärarledda undervisningen. Och det ökade elevinflytandet.
Mellan 1960- och 1980-talet ökade elevernas tid för egenarbete marginellt. Mellan 1995 och år 2003 fördubblades den, skrev Gabriel Heller Sahlgren nyligen i en debattartikel i Dagens Samhälle.
Så det ligger något i förre utbildningsminister Jan Björklunds upprepade prat om katederundervisning?
– Jo, men de har ju inte gjort något för att ändra det. Fokus på elevinflytande och individuellt arbete finns exempelvis kvar i nya läroplanen. . Jag tror inte att man vill ta tag i den stora problematiken.

Vi har varit på före detta katastrofskolor i Berlin och i London, vi har träffat spralliga sjuåringar och kaxiga sjuttonåringar. Vi har inte sett en enda mobiltelefon.

Det dånar om motorerna när planet lämnar marken. Och så ovanför molnen, alltid sol.
Tre länder med en sak gemensamt: de har lyckats höja elevernas skolresultat. Verktygen skiljer sig, men några saker sticker ut:
Tidiga insatser. Nyckeln, såväl i det finländska skolundret som i Londons succéskolor. Som flera av specialpedagogerna vi mött konstaterat: det måste ske tidigt, innan självkänslan skadas.
Lärarna. Ett statusyrke i Finland, välbetalt i Tyskland – och långa och akademiska i båda länderna. Och den ständiga utvärdering av lärarnas undervisning i England, där undervisningens kvalitet också är rektorns tyngsta ansvarsområde.
Reglerna. Vi har varit på före detta katastrofskolor i Berlin och i London, vi har träffat spralliga sjuåringar och kaxiga sjuttonåringar. Vi har inte sett en enda mobiltelefon. Och vi har inte sett någon som ropar ut en fråga utan att räcka upp handen.
I London skakade Åsa Melander på huvudet. Hur kan det ens vara en fråga, om läraren ska ha rätt att ta ifrån en elev mobiltelefonen i klassrummet?
Svenska elever gillar sina lärare i dubbelt så hög utsträckning som elever i Finland, sett till Pisaundersökningen. Dubbelt så många svenska elever uppger också att de trivs i skolan.
Men bara för att eleverna är glada, lär de sig bättre? Eller vill vi bara tro att det är så?
Kanske är det som Gabriel Heller Sahlgren säger, att vi måste välja. Och är det i världsrankningen i kunskapstester som Pisa och Timss vi vill ligga högt, då fungerar traditionella undervisningsmetoder bäst enligt forskningen, konstaterar han.
– Man måste bestämma sig, från politiskt håll och skolans håll. Vad är vi intresserade av? Vill vi höja resultaten i Pisa och Timss?

Mitt under vår skolresa slår en nyhet ner som en bomb i internationella medier. Finland reformerar hela sitt skolsystem och lämnar katederundervisningen.
Harvardprofessorn Pasi Sahlbergs telefon har ringt i ett de senaste dygnen.
Nu visar det sig inte vara riktigt så som det skrivs. Skolorna ska jobba i teman istället för med traditionella lektioner, minst någon vecka per år, enligt Pasi Sahlberg. Ämnena ska fortfarande vara med, men kopplas just till specifika teman. Som Europeiska unionen. Eller global uppvärmning.
– I Helsingfors kommer skolorna att ha två perioder om året när alla lärare jobbar tillsammans. I vissa städer kommer man ha någon vecka per år, i andra betydligt mer.

Enlarge

01nyh-pisa-story-matris-webb-01
KLICKA: Så ligger den svenska skolan i världsrankningen.

Traditionell undervisning må vara bättre om man ska vinna Pisa-racet, men inte för att göra eleverna redo för framtiden, resonerar finlands skolpolitiker.

– Varför? Det finns många skäl. Man vill understryka att skolan ska vara kopplad till världen och där är inte matematik och historia uppdelat. Vi har också sett att lärarna samarbetar för lite i skolorna. Med den här reformen tvingas de att samarbeta.
Och så gör finländarna det igen, struntar i omvärlden och gör som de tycker. Precis som de gjorde innan den där första Pisaskrällen då de förvånade alla, inklusive sig själva, genom att ha den bästa skolan i världen.

• LÄS MER: Skolresan 2015 (samtliga delar)
• LÄS MER: Skolresan 2014 Sverige (samtliga delar)

Vad tycker du? Kontakta redaktionen