BILLIGA BOSTÄDER
& BRUTALA BANKER

Text: Emmylou Tuvhag Foto: Pi Frisk

För fem år sedan stod Lettland på konkursens brant. I dag är det den snabbast växande ekonomin i Europa. Men många sår från krisen är fortfarande öppna. Det här är berättelsen om dem som kämpar med ekonomin efter de svenska bankernas framfart i länderna öster om oss.

Några hundra meter från Rigas stadskärna, vid floden Daugava, låg för tio år sedan ett kulturskyddat naturområde. Holmen stod på Unescos världsarvslista och fick därför inte bebyggas med något som skulle påverka stadens låga skyline.
Här bestämde sig ändå svenska Swedbank 2003 för att bygga ett nytt huvudkontor för dotterbolaget Hansabank. Och det skulle inte bli vilket kontor som helst.
Hittills hade S:t Peterskatedralen varit Rigas högsta byggnad. Swedbank, som struntade i protester från FN-organ och upprörda känslor hos in­vånare, övertog förstaplatsen med sin nybyggda skrapa, 121 meter hög från botten till toppen. Totalt 30 000 kvadratmeter fördelat på 26 våningar.
Hit vände sig tusentals letter för att 2008 ta lån på totalt över 4 miljarder kronor. Den då 66-åriga Lidija Treigute var dock inte en av dem. Hon och hennes man ansågs vara för gamla för att få ett lån. I stället fick deras dotter gå in som ägare till lägenheten, som Lidija Treigute bott i sedan barnsben.

Därefter har bostadspriserna rasat. Familjen betalade fyra gånger mer än vad andra liknande lägen­heter i samma flerfamiljshus har sålts för i år.
Så länge Lidija Treigute och hennes man kan, betalar de till dottern och hon vidare till banken. Med parets gemensamma pension går kostnaden att bära. Men ensam har Lidija Treigute lika hög pension som månadskostnaden till banken är stor, motsvarande omkring 3 000 kronor.
– Jag är rädd att något ska hända min man. Då kan jag inte betala längre, säger hon på felfri svenska efter år av språkstudier.
Sista året för avbetalningar på lånet är 2038 – då räknar Lidija Treigute med att vara borta för länge sedan.
– Det är så hemskt hur stora skulder jag har att jag försöker att inte tänka på det.

”Det är så hemskt hur stora skulder jag har”

Hon är långtifrån ensam om att vara högt skuldsatt. I samma veva som familjen Treigute köpte lägen­heten i centrala Riga tog tusentals letter lån för att betala rekorddyra bostadsköp. Bankernas utlåning till privatpersoner ökade med mer än 50 procent på ett år. Samtidigt var löneökningstakten omkring 25 procent.
Ville du köpa en ny lägenhet, tycktes banken stå med öppna armar och säga varsågod. Handpenning, nej varför det? Din lön kommer ju ändå att växa, och värdet på bostäderna fortsätta att öka. Och förresten, vill du renovera bostaden kan du ju låna lite till.

Feststämningen var på topp. I Rigas gatuhörn växte svenska bankkontor upp som svampar. På gatorna körde lyxbilar av märken som Porsche och BMW förbi de allt färre rosthögarna som rullade fram som kvarlevor från Sovjettiden.
Och det var inte bara hushållen som lånade. Även staten skuldsatte sig bortom kontroll. Inget annat EU-land hade vid den här tiden högre utlandsskuld, 135 procent av BNP. Lettlands ekonomi växte med över 10 procent per år, men såväl bostads­köp som statens utgifter finansierandes med andras pengar. Det var en dopad nation på steroider.
Alf Vanags, chef över Baltikums internationella center för ekonomisk forskning, BICEPS, beskriver en ekonomi där resurser sögs från produktiva sektorer till att göda bostadsbubblan.
– Så länge folk kunde låna fortsatte de att spendera. Folk kände sig rikare, även om de i själva verket slösade bort pengarna på spekulation och på bostadsköp som i slutändan inte tillförde något till samhället eller till den inhemska ekonomin, säger Alf Vanags.

I september 2008 bytte Swedbank ut Hansabanks logga på skrapan vid Rigas strand och satte dit sitt eget namn. Därefter kom kraschen.
Pengarna var slut. Lettland stod på kanten till statsbankrutt och tvingades att söka hjälp hos IMF och EU. Den största lettiska banken, Parexbanken, nationaliserades.
Nu dominerades den baltiska banksektorn av två banker: svenska Swedbank och SEB. De riskerade plötsligt att vakna upp ur mardrömmen med festens nota i sina händer.
Varför hade ingen dragit i handbromsen tidigare?
På den 26:e våningen i Swedbankskrapan, vid fönster som sträcker sig från golv till tak och med utsikt över hela Riga, svarar Swedbanks chefsekonom Martins Kazaks.
– Efter EU-inträdet 2004 var alla övertygade om att våra löner skulle nå europeisk medelinkomst. Det var bara en fråga om hur snabbt, säger han.

Så länge folk kunde låna fortsatte de att spendera

I Swedbanks årsrapport för 2007 går det att läsa att banken fortsatt såg positivt på de långsiktiga förutsättningarna i Baltikum, delvis för att de baltiska ländernas BNP per invånare endast motsvarade 55–65 procent av snittet inom EU. Året efter fick de baltiska länderna hela den svenska banksektorn att skaka. Då hade svenska banker ställt ut lån till de baltiska länderna till ett värde av ungefär 20 procent av Sveriges samlade nationalinkomst.
Swedbanks aktie på Stockholmsbörsen rasade i värde från 220 kronor till 20 kronor på två år. SEB:s aktie sjönk från 124 kronor till 18 kronor.

Samtidigt stod Lettland inför ett val. Devalvera eller gå igenom ett stålbad med sänkta löner och minskade kostnader.
En devalvering riskerade att leda till inflation, inställda betalningar på utlandsskulden och att alla som tagit sina lån i euro – det vill säga i stort sett alla som över huvud taget tagit lån under de senaste guld­åren – skulle se sina skulder skjuta i höjden. Men även det andra alternativet, att fortsatt låta valutan vara knuten till euron och att samtidigt sänka lönerna drastiskt, skulle slå hårt mot ekonomin.

De svenska bankerna och den svenska regeringen räckte snabbt upp handen för att rösta på alternativ nummer två. Det skulle nämligen upprätthålla värdet på de tillgångar som de svenska bankerna hade kvar i Lettland. Genom Riksbanken och IMF erbjöd sig Sverige att låna ut pengar för att tillfälligt hålla krisnationen under armarna. Inget annat land lånade ut lika mycket.

Det lettiska etablissemanget bestämde sig för att till varje pris undvika en devalvering och svälta sig ur krisen. Resultatet: en tredjedel av de offentlig­anställda förlorade jobbet, lönerna sänktes och sjukhusen hetsbantades. På kort tid utplånades mer än en femtedel av ekonomin. Pyspunkan förvandlades snabbt till tvärstopp.
I efterhand anser ändå Morten Hansen, ekonom på Stockholms handelshögskola i Riga, att Lettlands regering gjorde rätt.
– Att devalvera valutan är som att öppna Pandoras box. Du vet aldrig var det ska sluta och spridnings­effekterna riskerar att bli stora. Lettland valde i stället en intern devalvering. Konsekvenserna var brutala, men det fungerade, säger Morten Hansen.

I dag är det för den som vandrar runt på Rigas gator svårt att förstå den desperation som rådde i landet. Baksmällan och dagen efter-ångesten har för länge sedan lagt sig. Livet för invånarna har sakta återgått till ett nytt normalläge. Högkonjunkturen var overklig, kraschen ännu mer, och nu har staden vaknat till en långsam lunk mot vad de flesta tror är en bättre framtid.

EU spår att Lettland i år kommer att växa med uppemot 4 procent, bara en tredjedel av tillväxten under guldåren, men ändå bland den högsta till­växten i Europa.
Unga vuxna i Riga talar om tecken på återhämtning. Erlijs Strauting, som jobbar som chefsbartender på en bar i Riga, säger att av de 20 vänner som lämnade Lettland under krisen är bara ett par kvar i utlandet.
– De flesta har kommit tillbaka. Under krisen var det omöjligt att hitta ett jobb i Riga, nu är det värsta över, säger han.

Även Maija Alise Sproge märker av att ekonomin är bättre. Hon har just slutat grundskolan och flyttat ihop med sin pojkvän i en hyreslägenhet. Under sommaren extrajobbar hon som administratör på ett museum.
– Nu finns det jobb att hitta och mina vänner vill gå ut mer på kvällarna. Innan sågs man hemma för att slippa betala något, nu vill de flesta ses på fik eller en restaurang, säger hon.

Rezekne

”Den stora frågan är hur man ska göra staden produktiv”

Men i Rezekne, 24 mil öster om Riga, är stämningen helt annan. Här är tempot långsammare och de sysslolösa fler. Runt om staden finns tomma hus som vittnar om en befolkning som flytt. Sedan krisen började har 5 000 av stadens 35 000 invånare lämnat sina hem.
Anastasija Vorobjova var en av dem som sökte lyckan utomlands. Men för några månader sedan återvände hon från England till sin barndomsstad med hopp om att situationen skulle ha förbättrats.
– Det hade den inte. Den stora frågan är hur man ska göra staden produktiv. Men det finns ingen som sitter på något svar, säger Anastasija Vorobjova.
Hon bor hemma hos sin mormor i ett torp bestående av ett rum och kök. Anastasija Vorobjova har gjort sig hemmastadd i sovrummet. Mormodern sover i det kombinerade köket och vardagsrummet.

Nu sitter hon med barndomskompisen Arina Bundina på stadens hamburgerrestaurang och smuttar på en kopp kaffe. Arina Bundina, som valde att bo kvar i staden efter studenten för tre år sedan, har plockat jordgubbar på sommaren och gör öronhängen och målningar som hon säljer vidare. Men hon har aldrig haft en vanlig månadsinkomst.
I föräldrarnas vardagsrum har Arina Bundina en hörna som hon kallar sitt hem. I fönstret hänger långa spetsgardiner och luften luktar starkt av mögel. På väggarna finns stora svarta fläckar. Varje vår svämmar källaren över, nu har fukten spritt sig uppåt. Hon och föräldrarna blir sjuka av att andas luften.
– Det är nästan alltid någon i familjen som är förkyld. Men man vänjer sig, säger hon och skakar på axlarna som för att göra sig kvitt upplevelsen.

De söker båda jobb, fast ingen av dem har egentligen något hopp längre om att hitta något. De som kan åker de sex milen till Ryssland för att köpa billigare cigaretter och bensin som sedan säljs vidare till vänner och bekanta i stan.
– Det är så vi överlever, säger Anastasija Vorobjova.
Hon berättar att alkoholismen brett ut sig alltmer i staden och att det finns föräldrar som har uppmuntrat sina döttrar att gifta sig med mer än dubbelt så gamla män, bara för att de lovar att försörja för dottern och dotterns familj.
– Föräldrar är beredda att gifta bort sina barn för pengar, säger Anastasija Vorobjova.

Olikheterna mellan Rezekne och Riga är så stora att det är svårt att föreställa sig att båda städerna ligger i samma land. Men skillnaderna är ett exempel på de stora klyftorna som finns i landet. Mellan generationer. Mellan stad och landsbygd. Och mellan de som har jobb och de som är arbetslösa. Enligt EU:s statistikdatabas är det bara Spanien som har större ekonomisk ojämlikhet i Europa.
Rektorn för Stockholms handelshögskola i Riga, Anders Paalsow, sitter i ett luftigt kontor mitt i Rigas motsvarighet till Stockholms Östermalm. I taket finns målningar och på väggarna dekorationer av ett slag som vanligtvis bara ses i kyrkor. Han för­klarar att klyftorna i landet är en konsekvens av den snabba utvecklingen sedan Sovjettiden.
– Att Lettland står här, 23 år efter självständig­heten, är en framgångssaga. Under samma period i Sverige har inte mycket hänt, här är nästan allt annor­lunda. Men förändringen har haft stora kostnader och enorma sociala konsekvenser. Klyftorna mellan generationer och mellan stad och landsbygd är i dag en av Lettlands stora utmaningar för framtiden, säger Anders Paalsow.
Samtidigt uttrycker han oro för att reformkraven utifrån ska dämpas. Inför inträdet i EU, euron och Nato sattes Lettlands problem på Europas agenda – nu måste landet på egen hand stå för förändringskraften. Men enligt Anders Paalsow finns det varken någon klar politisk vision eller något starkt civilsamhälle som pekar ut vägen Lettland borde gå.

Det är problem som även Swedbanks chefsekonom i Lettland, Martins Kazaks, sätter fingret på.
– Industrisektorn måste effektiviseras, politiker måste fatta långsiktiga beslut och civilsamhället måste trycka på för förändring. Annars riskerar vi återigen att stå inför ett uppsving och en krasch, säger han.
Medan krisen lever vidare i många städer på landsbygden rullar ekonomin nu åter i Lettlands huvudstad Riga. Bostadspriserna i vissa populära områden i huvudstaden börjar närma sig nivåerna före krisen bröt ut och Lettland är ett av de fem länder i EU där bostadspriserna stiger snabbast. Under det senaste året har priserna i landet stigit med omkring 8,2 procent.

I dag är de svenska bankerna uppskattade, inte minst för sin försiktighet. Men nu har nya moln tornat upp sig för de blågula jättarna i Baltikum. Krisen i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland har åter blåst upp osäkerheten i regionen.
Samtidigt fortsätter unga vuxna i Lettlands utkanter att lämna landet. Varken Anastasija Vorobjova eller Arina Bundina ser någon framtid i Lettland. Anastasija Vorobjova har redan planerat att åka till grannlandet Litauen, där hennes pojkvän från tiden i England jobbar. Arina Bundina funderar på att flytta till Ryssland.
– Där kan jag få både jobb och ett hem. Här har jag ingenting, säger hon.
Samtidigt ser Lidija Treigute tillbaka på de senaste decennierna med blandade känslor. Under Sovjettiden var det först som en del i dansgruppen Vektors som hon lätt kunde lämna landet. I dag behöver hon varken fråga någon om lov eller ha ett tillstånd för att besöka vännerna utomlands. Har hon pengar är det bara att sätta sig på flygplanet.
– Allt har blivit dyrare med euron. Men pengarna räcker fortfarande till mat och ibland en resa. Ingen kan längre säga nej, du får inte, säger Lidija Treigute.
Och bostadsköpet till trots känner hon sig inte som ett offer för krisen. Som de flesta letter anklagar hon inte bankerna för den bubbla som byggdes upp och exploderade. I stället vänder hon kritiken mot sig själv.
– Det var jag som var dum. Jag borde ha förstått att jag aldrig skulle ha tagit det där lånet, säger hon.

Trots arbetslösheten, fattigdomen och den brutala svältkuren som Lettland tvingats att gå igenom har de stora protesterna från folket uteblivit. Inga brända svenska flaggor, inga stormningar av regeringar och inga landsomfattande demonstrationer mot banksektorn. För­klaringen vi möter i landet är att det lettiska folket är härdat efter decennier av förtryck under Sovjetstyre och av en rad bankkriser på 1990-talet. Här bar var man och kvinna i stället krisens tyngd så gott de kunde.
– Swedbank och SEB orsakade inte själva krisen, men de bidrog till dess omfattning. Ändå blåste kritiken mot bankerna över fort, säger Anders Paalsow.

Vad tycker du om reportaget? Mejla redaktionen!