KRIGETS TYSTA HJÄLTAR

Text: Matilda E Hanson Foto: Yvonne Åsell

Jytte Gerner Veje cyklade med motståndsrörelsens brev gömda i cykelkorgen under nazisternas ockupation av Danmark. Men hon ville aldrig kallas modig eller hjälte.
Matilda E Hanson läser sin mormors kärleksbrev och undrar vem hon själv skulle ha varit under andra världskriget.

Det är krig i Europa och brevet som min mormor sänder den 24 oktober 1943 till min svenske morfar liknar inte något av de hundratals andra. I morgon, skriver Jytte, går hon till det svenska konsulatet och begär att få inresetillstånd till Sverige, eftersom hon ska gifta sig – med honom. Nu undrar hon om han kan telegrafera sitt svar så snart som möjligt.

Den 24-åriga Jytte avslutar brevet, som är skrivet med snabb och elegant handstil:

”Det finns faktiskt ingen orsak till att jag nu så plötsligt sätter kniven mot strupen på dig – ingen annan än att jag tror att det är det bästa för oss bägge”.

Min mormor var yngsta barnet av fyra i en läkarfamilj i Köpenhamnsstadsdelen Amager. När Danmark ockuperas av Tyskland 1940 är hon en livlig 21-årig medicinstuderande som brevväxlar med Lasse, ingenjören från Stockholm som hon har träffat på en skidresa i Sverige två år tidigare.

Hör Matilda E Hanson läsa sin mormors kärleksbrev.

Det har gått 70 år sedan slutet på det krig som mina morföräldrar brevväxlade sig igenom. I dag är de båda borta, liksom nästan alla som var med under andra världskriget. Det som i Danmark kallas De fem onda åren.

Som barnbarn fascinerades jag alltid av hur fåordig mormor blev när hennes roll under nazisternas ockupation av Danmark kom på tal. Liksom i en bisats berättade hon om sina uppdrag som kurir för motståndsrörelsen. Om de meddelanden som diskret stacks ned i anatomiböckerna när hon cyklade mellan hemmet på Amagerbrogade och universitetet på Bredgade i centrala Köpenhamn.

– Det är ingenting att tala om. Det var något man bara gjorde.

Och så, med sträng blick:

– Kalla mig inte hjälte.

Det som skedde under krigsåret 1943 i Danmark har givit landet en plats i historieböckerna. Det är den enskilt mest exceptionella episoden i Danmarks historia, betonar Claus Christensen Bundgård, historiker vid Roskilde universitet.

– En solskenshistoria.

Tyska soldater marscherar på Rådhusplatsen i Köpenhamn vid ockupationen den 9 april 1940. Foto: TT

När Danmark ockuperas inleder den danska politiska ledningen en komplicerad relation med den nazistiska ockupationsmakten. Ge upp, så får ni behålla er neutralitet och demokrati och ni dras inte in i kriget, är nazisternas budskap.

Enlarge

10-april-1940
Svenska Dagbladet den 10 april 1940.

Ytterligare en omständighet kommer att bli avgörande för Danmarks cirka 8 000 judiska invånare. Den danske kungen Kristian X vinner folkets respekt genom sina dagliga ridturer genom Köpenhamn.

Han skriver den 18 september 1940 i sin dagbok om det faktum att ockupationsmakten väntas ställa krav på särbehandling av landets judar:

”… våra egna judar betraktade jag som danska medborgare, och som tyskarna inte kunde röra. Statsministern delade min uppfattning och tillade att det kan det inte bli tal om”.

Inställningen, som är förankrad inte bara i Danmarks högsta ledning, leder till en räddningsinsats år 1943 som saknar motstycke i Europa.

För min mormor var kriget ingenting att tala om. Kvar finns kärleksbreven som alla lästes av censuren. Barndomshemmet på Amagerbrogade. Fotografierna.

På bilderna från kriget ser jag en ung kvinna med brett, öppet ansikte och starka ben. En kvinna som fick dokument nedsmusslade i cykelkorgen, och så bar det av genom Köpenhamn. Vem hon fick breven av visste hon varken då eller efteråt, lika lite vem de skulle till; ju mindre hon visste desto bättre.

Den danska motståndsrörelsen bestod nästan uteslutande av män men att det främst var kvinnor som agerade kurirer i Danmark under kriget hade sina skäl. Tyska soldater kroppsvisiterade sällan kvinnor eftersom ockupationsmakten saknade kvinnlig personal.

Det betyder inte att kuriruppdragen var ofarliga.

I augusti 1943 har motståndsrörelsens attentat hunnit bli fler och mer våldsamma. De kulminerar i Augustiupproret som leder till att Danmarks regering avgår och ockupationsmakten förklarar militärt undantagstillstånd i landet.

” Du blir tvungen att göra upp med dig själv:
vilken ståndpunkt ska jag anta i
den här situationen?” Jakob Sørensen

Det här är också hösten då Tyskland planerar att deportera Danmarks cirka 8 000 judar till koncentrationsläger.

Enlarge

landsman
”Landsmän” av Bo Lidegaard (Albert Bonniers förlag, 2013)

Andra personer i min mormors släkt fattar beslut om att agera. Bäst dokumenterad är insatsen som Henrik Hart-Hansen – hennes systers svåger – gör i det tysta för att rädda danska judar undan nazisternas razzia natten mellan den 1 och 2 oktober. Doktorn Hart-Hansens berättelse återges i danske historikern och Politiken-chefredaktören Bo Lidegaards bok ”Landsmän”. Eftersom Henrik Hart-Hansen är provinsialläkare på Nordsjälland har han som få tillgång till bensin.

Sonen Michael Hart-Hansen var barn då, men hans far har senare helt kort berättat hur det gick till.

– Han fraktade människor i sin bil och hjälpte dem att fly. Han gömde dem under en matta i baksätet, säger Michael Hart-Hansen när jag ringer honom.

– Jag tror bara att det var naturligt för honom att göra det.

Danska judar som flytt över Öresund ankommer till Sverige. Foto: TT

Vilka skulle du och jag vara om vårt land ockuperades av en mördarregim? Vilka risker skulle vi vara beredda att ta? Vad skulle driva oss?

Min morfar reflekterar i ett av sina tättskrivna kärleksbrev från Fredssverige 1942 över hur krig påverkar människor:

“Det är nog så, att i krigstider, tider av svårighet, lidande, nöd, sorg, förtvivlan, men också av outsläckligt hopp lär man bäst känna människor såsom de verkligen äro. Stundom blir man beklämd över vad man får se, men långt oftare blir man glad, ja, jublande glad över allt av förtröstan, mod och livsvilja man blir varse hos enskilda individen. Man får åter en stark tro på mänskligheten”.

Han fortsätter:

”Det är en omvälvningarnas tid vi leva i, och jag undrar mycket hur mänskligheten kommer att vara, när vi en gång får fred igen.”

Oavsett vem du var 1943 – en ung kvinna, en politiker, en polis – så tvingades du ta ställning, påminner den danske historikern Jakob Sørensen.

– Du blir tvungen att göra upp med dig själv: vilken ståndpunkt ska jag anta i den här situationen?

Mitt i Köpenhamn, i en grå byggnad på Jernbanegade vid Rådhusplatsen, har tyska Waffen-SS sitt huvudsäte under ockupationen. Hit anmäler sig inte mindre än 12 000 danskar frivilligt under ockupationsåren. Hälften kvalar in – de är tillräckligt långa, blonda och deras tänder är vita nog. Cirka 200 danskar arbetar senare i tyska koncentrationsläger.

Andra – den lokale köpmannen, läkaren, hotellportiern, bonden, polisen och juristen – hjälper hösten 1943 inom loppet av några dagar 7 742 människor, varav 1 236 barn, att fly Danmark och nazisterna.

Helt utan ersättning eller egen vinning gömmer de människor i sommarstugor, sjukhussalar, lador, i kyrkor och på värdshus – för att sedan hjälpa dem ombord på fiskebåtar som styr över Öresund mot den glittrande svenska kusten.

Vad driver dem?

” Det var ett modigt beslut – det hade kunnat få stora
konsekvenser för henne.” Claus Christensen Bundgård

Aktionen mot de danska judarna sågs som ett angrepp på själva samhället, anser Politikens chefredaktör Bo Lidegaard:

Enlarge

STORY-flykt-2-världkriget-01-01
Klicka för att se en större karta.

– Den var på sitt sätt ännu allvarligare än ockupationen i sig. Det var ju det mycket speciella förhållandet i Danmark att ockupationen som sådan inte direkt grep in i det danska samhället och att den danska regeringen förmådde uppnå en förståelse hos ockupationsmakten, så att samhället i stor utsträckning – inte fullständigt, men i stor utsträckning – var intakt fram till judeaktionen. Just därför upplevde danska medborgare aktionen mot deras landsmän som ett mycket, mycket våldsamt slag mot allt vad de ansåg var rätt. Och därför agerade de för att hjälpa.

Om de första krigsåren präglats av en sammanbiten och tyst avsky mot ockupanterna, där bara några få på de politiska ytterkanterna deltagit i motståndsrörelsen, växer ilskan och hatet för varje dag. Fler ansluter sig.

Min mormor lever sina första år efter 20 i en stad där gatlyktorna är släckta kvällstid, där alla fönster har mörkläggningsgardiner och där explosioner hörs nattetid.

– Om du lever i Köpenhamn på den här tiden är det svårt att undvika att se döda människor på gatorna, säger Claus Christensen Bundgård, lektor i historia vid Roskilde universitet.

Enlarge

3-okt-1943
Svenska Dagbladet 3 oktober 1945.

Trots censuren går det hösten 1943 att hålla sig informerad om vad som händer i Europa. När motståndsmän avrättas rapporterar tidningarna.

Därför är det rimligt att tro att min mormor visste vad hon gjorde när hon cyklade med de hemliga meddelandena, säger Claus Christensen Bundgård.

– Det var ett modigt beslut – det hade kunnat få stora konsekvenser för henne. Om hon hade blivit tagen av danska nazister i tysk uniform hade hon riskerat att skickas till Ravensbrück, ett koncentrationsläger dit även många danska kvinnor kom. Och då var man i livsfara – även om man var dansk.

”Men Lasse, du får inte bekymra dig
så starkt för mig” Jytte Gerner Veje

Mormor lugnar morfar i ett brev i oktober 1943. Livet fortsätter, försäkrar hon: på dagarna är det föreläsningar, på kvällarna läser hon.

”Men Lasse, du får inte bekymra dig så starkt för mig. Ty visst är det en nervpåfrestande tid vi lever i – och självklart hoppas vi alla innerligt på fred – men Lasse, det är också en tid som får folk att känna sig rikare då och då. Det finns så många småsaker som man förr inte fäste sig vid – men som man nu gläds åt. Det utvecklar oss alla.”

Raderna skrivs samma dygn som tusentals danska judar flyr sina hem och människor som doktor Hart-Hansen beslutar sig för att hjälpa till.

En del hade inte överblicken eller förstod riskerna. Andra gjorde det, påminner Bo Lidegaard.

– De var modiga för att de visste att det kunde få konsekvenser och även om de inte visste hur allvarliga eller vidsträckta konsekvenserna skulle bli, så hade det varit mer bekvämt att inte löpa den risken. Men de valde att göra det för att de ansåg att det var det rätta att göra.

Vid månadskiftet juni-juli 1944 infördes utegångsförbud i Danmark. En generalstrejk utlöstes som protest. På Nørrebro i Köpenhamn ledde det till upplopp och invånarna byggde barrikader. Foto: Frihedsmuseet

Hösten 1943 hade den danska regeringen avgått. Departementscheferna, polisen och politikerna hann – trots varningar – inte rädda sina judiska landsmän.

– Detta påminner oss om att sammanhållningen i befolkningen är helt avgörande i en situation där samhället inte vilar på sina institutioner utan på sina medborgare. Och om samhället är starkt nog så kan invånarna i en sådan situation uträtta det som institutionerna och makthavarna inte kan uträtta, säger Bo Lidegaard.

” Helt vanliga människor uträttar det
nästan omöjliga – för att de vill.” Bo Lidegaard

Enlarge

bok2
”Rædningsmænd” av Bo Lidegaard (Politikens forlag, 2015)

Många visade mod den hösten, men historien har utsett få hjältar. Politiker, präster, läkare, bönder och studenter fattade i stunden beslut om att hjälpa. Ingrid Lomfors, intendent på Forum för levande historia funderar över betydelsen av just det.

– Det gör det lättare att begå den sortens handlingar om det finns en acceptans runt omkring en för det man gör.

En annan sorts, mer överlagt, mod utforskar Bo Lidegaard i boken ”Ræddningsmænd” som i dagarna kommer ut på danska. Här beskrivs den vår för 70 år sedan då 20 000 fångar räddades ut ur förintelselägren, och kördes till Sverige i de vita bussarna.

– Helt vanliga människor uträttar det nästan omöjliga – för att de vill.

Maj 1945. De fem onda åren i Danmark är över. Se SVT:s reportage från fredsdagen i Köpenhamn.

 I oktober 1943 har brevväxlingen mellan mina morföräldrar pågått i snart fem år. De har bara träffats vid två tillfällen, men min mormor är säker på sin sak. Hon och ingenjören från Stockholm passar ihop.

Hon fattar beslutet att lämna sina studier, vänner, sin familj – och det ockuperade Danmark. Hon sätter sig och skriver sitt korta brev – ”Lasse, det behövs nog ett skriftligt bevis från dig, om att du önskar att jag ska komma och gifta mig med dig”.

Hur svarstelegrammet från Sverige lyder?

”Ja!Ja!Ja!”

Den 20 november 1943 reser min mormor över Öresund till Sverige och en molnig eftermiddag i december gifter hon sig med min morfar i Seglora kyrka i Stockholm.

– Han skrev så fantastiska brev, förklarade hon kort och koncist saken i efterhand.

Bröllopet blir, som min morfar har beskrivit det i ett brev, en liten tillställning:

”och det är väl också rättvisast mot den part, som inte är på hemmaplan, som det heter på fotbollsspråket”.

I Danmark har min mormors mamma vinkat av sin yngsta dotter. Jyttes säng i lägenheten på Amagerbrogade står där, bäddad. När saknaden blir för stor sticker hennes mamma ner näsan i lakanen och känner dotterns doft.

Ingen i min mormors familj har kunnat lämna det ockuperade Danmark och komma till den röda träkyrkan på Skansen. Men två utomstående tycks ha upptäckt den lilla förlovningsannonsen i tidningen och tagit sig dit. Ett par som ingen av de närvarande känner och som följer vigselakten från träbänkarna en bit bak.

Efter vigseln får min mormor svar på vilka de är. De har båda som danska judar fått hjälp av Jyttes släkt att fly Danmark i oktober 1943.

Nu är de här. I familjens ställe.

Jytte Gerner Veje och Lars Lundgrens bröllopsbild.

• LÄS MER: SvD:s samlade journalistik om andra världskriget

Vad tycker du? Kontakta redaktionen.