EUROPAS
NYA MURAR

Text: Tomas Lundin
Foto: Malin Hoelstad

Världen gick i ett lyckorus efter Berlinmurens fall för 25 år sedan. Friheten hade segrat och Europa återförenats. Sedan dess har nya murar rests. Mellan invandrare och majoritetsbefolkning. Mellan “Fortet Europa” och den oroliga världen utanför.

Gömd bakom kartonger och styckegods i en turkisk lastbil är Reza på väg till Europa. Han är från Afghanistan. Han är 18 år, har svart hår som faller ner i en lugg och drömmer om ett bättre liv. Lastbilen saktar in. Bromsar gnisslar, han hör kommandon på ett främmande språk. Plötsligt slits dörren upp och ficklampor lyser in i mörkret.
De bulgariska gränssoldaterna behöver inte många ögonblick för att upptäcka gömstället där Reza och ytterligare fyra flyktingar har trängt ihop sig.

Nu sitter han i ett förhörsrum med vita väggar och kalla taklampor i de bulgariska gränstruppernas regionala högkvarter i Elkhovo, tre mil norr om gränsen mot Turkiet. Ögonen slocknade. Kroppen ihopsjunken. Apatisk. Alla pengarna borta. Mer än 3 500 dollar tog människosmugglarna för att ta honom över gränsen till EU och vidare mot det hägrande Västeuropa.
Bakom skrivbordet sitter en bulgarisk gränspolis som registrerar hans personuppgifter. ”Blipp, Blipp.” Varje fingeravtryck bekräftas med en pipsignal. Det är det definitiva beskedet att det är här i Bulgarien, i EU:s yttersta utpost mot arabvärlden och Asien, som flykten har tagit slut.

Att behöva ge sina fingeravtryck i Bulgarien, det är samma sak som att aldrig kunna ta sig till Sverige, Nederländerna, Frankrike eller Danmark. Till det rika, välmående Västeuropa. För det är i EU-landet där man först grips och registreras som asyl ska sökas. Där är det stopp.

Vi åker ut till gränsen, skumpar fram i en jeep på sönderkörda vägar med kraterdjupa hål och river upp moln av damm. Vi befinner oss drygt 30 mil öster om huvudstaden Sofia och lika långt från Istanbul i Turkiet, i ett folktomt och vilt landskap.
Långt borta skymtar de nya gränsanläggningarna som ett glittrande band av silver, nästan som ett gåtfullt, gigantiskt konstverk utslängt i naturen.

Skärtråden med de rakbladsliknade taggarna ser vi först när vi kommer närmare. Den har rullats ut mellan det tre meter höga stängslet, värmekamerorna och videoövervakningen som markerar gränsen mellan EU-landet Bulgarien och Turkiet, mellan ”Fästning Europa” och en värld fylld av fattigdom, svältande barn, väpnade konflikter och ett bestialiskt slaktande i Syrien och Irak.

Under det kalla kriget förlöpte här en helt annan gräns: den mellan öst och väst, mellan Warszawapakten och NATO. Bulgarien var på den tiden en del av Sovjetimperiet och Turkiet var medlem i den västliga försvarsalliansen. På båda sidor stod trupper beväpnade till tänderna.

Så föll Berlinmuren den 9 november 1989, nästan på dagen för 25 år sedan. Sovjetunionen imploderade två år senare och järnridån som delat Europa sedan andra världskriget smulades sönder. Frihetens budskap spreds över de forna kommuniststaterna. Öst- och Centraleuropa blev ekonomiskt framgångsrika EU-medlemmar. Schengenländerna avskaffade sina inbördes passkontroller.

Enlarge

SvD-1989-400x551
Tomas Lundin skrev några av Svenska Dagbladets sista artiklar från DDR. Här en artikel från den 11 november 1989, två dagar efter att muren föll.

Gränser och murar föll som käglor.

Ett nytt tidevarv tycktes ha inletts. ”Historien har upphört”, skrev den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama i sin kända bok 1992 och utropade den liberala västliga demokratins slutgiltiga seger. I dag vet vi bättre. Ryssland är tillbaka på den världspolitiska scenen som en nyckfull, expansionistisk aktör med ambitioner och metoder som vi trodde hade utrotats för länge sedan.

Nu reser sig alltså i en ny ”mur” i Bulgarien. Fast nu är det inte längre öst som låser in sina medborgare, utan väst som murar in sig. Man slås av historiens ironi. Och man kan inte låta bli att tänka på andra murar i Europa som skär tvärs genom samhällen.

I före detta Östeuropa är det romer som stängs ute från det ”vita” majoritetssamhället. I slovakiska Kosice där över 6400 romer bor i stadsdelen IX Lunik är muren inte mer än några tiotals meter lång. I Ostrovany några mil norrut är den 180 meter. Båda är symboler för segregation och utanförskap – men också för de problem som romska getton för med sig.

Till Europas nya murar hör även gränsstängslen mellan spanska enklaverna Ceuta och Melilla, en till Marocko förflyttad gräns mellan EU och Afrikas flyktingar. Här försöker människor på flykt med hjälp av hemmagjorda stegar ta sig till den Europeiska Unionen.

Och slutligen det senaste årets mest dramatiska, nya barriär: den mellan Ryssland och Ukraina. Här fanns tidigare en gräns mellan vänner men i dag byggs murar som skiljer fiender åt.

Naturligtvis kan Europa inte rädda världen, och inte heller öppna sina gränser på vid gavel. Men flyktingarna fortsätter att komma i en strid ström, för det mesta med hjälp av professionella människosmugglare.

– Det är stramt organiserade ligor som ligger bakom. De agerar från Istanbul och de står för 90 procent av verksamheten, berättar Stoyan Stoyanov som är chef för de bulgariska gränstrupperna i Elkhovo vid gränsen mot Turkiet.

Stoyan Stoyanov är en vältränad polisofficer som tar emot i ett rum med pedantiskt välordnat skrivbord och vimplar från tyska, franska och nederländska gränstrupper. Härifrån leder han övervakningen av 271 kilometer landgräns mot Turkiet som nu byggs ut och moderniseras med värmekameror, videoövervakning, taggtråd och höga staket.

Sedan början av året har över 4 000 flyktingar gripits på väg in till Bulgarien, de flesta kommer till fots genom oländig terräng, med småbarn i famnen och med inga andra ägodelar än kläderna på kroppen. De duckar, gömmer sig bakom buskar och kryper på knäna för att undvika videokamerorna som skickar bilder till högkvarteret i Elhovo.

”Naturligtvis kan Europa inte rädda världen, och inte heller öppna sina gränser på vid gavel.”

På skärmarna ser man gränspatruller som dirigeras med kommunikationsradio och GPS-koordinater. De gripna förs till ett häkte i högkvarteret och slussas sedan vidare till flyktingförläggningar runt om i landet. 65 procent av de gripna kommer från Syrien, 25 procent från Afghanistan och resten från tolv olika nationer.

Många hamnar i Harmanli, i en sliten före detta militärförläggning som byggts om till en flyktingmottagning. Här lever drygt 1 300 flyktingar, nästan alla från Syrien och nästan alla sprängfyllda av berättelser om mord, våldtäkter, förbränningar, avskurna kroppsdelar och anhöriga som bara försvunnit, kidnappade av terrorgruppen Islamiska Staten, eller Daesh som IS kallas på arabiska

– De tog min lillebror på gatan för att han rökte en cigarrett, berättar Jusef Mohammed Amin Abdullah från ar-Raqqa. De tog en kniv och en hammare och högg av hans fingrar mitt på gatan.

Arabisk hiphop dånar i rummet med sex unga män som alla flytt från Daesh. På väggen hänger den kurdiska flaggan och bilder på PKK-ledaren Abdullah Öcalan. Rykande hett, starkt och mycket sött te serveras.
– Vi var på väg att lämna vårt hem i al-Qamishli när bilen stoppades. Beväpnade islamister slet upp dörrarna och ville att vi skulle bekänna oss till sharia. Fyra av oss vägrade. De fick struparna avskurna, säger 22-åriga Dalel Khaled Khalel som överlevde blodbadet.

Azad Ali Mohammed Amil, 47, flydde från Damaskus. Från Istanbul och gränsstaden Edirne gick han till fots i fyra dagar utan mat och nästan inget vatten. Han tog sig in i Bulgarien men när han skulle köpa mat i en butik larmade personalen polisen.
Efter tio dagar i bulgariskt häkte ringde han hem: ”Kom”, sa han. ”Här är det säkert”. Hustrun Hendera Halil Abdullah tog de tre barnen och gav sig iväg, ettårige Ahmed på axlarna och Mohammed och Suim i var sin hand.

Gränsen som de tog sig över har inte mycket med Berlinmuren att göra, världens kanske mest perfekta och mest människoföraktande gräns.

Än i dag känner jag motviljan och känslan av försvarslöshet komma krypande när jag tänker tillbaka på kontrollerna vid gränsövergången Checkpoint Charlie i Berlin, eller ser framför mig de beväpnade östtyska poliserna på de avstängda perrongerna medan S-Bahn rusar fram genom ett avskuret Östberlin lika långt bort från Västberlin som från månen.

Och så denna underbara, märkliga natt då muren föll och ett ruttet system av förtryck, övervakning och anpassning föll ihop som ett korthus. Jag minns hur vi gick till gränsövergången Bornholmer Strasse i Östberlin, där först en handfull, sedan några hundra och slutligen tusentals östtyskar samlades. Hur gränsövergångens chef överstelöjtnant Harald Jäger förgäves bad om instruktioner vid DDR:s ministerium för statssäkerhet – och slutligen tog saken i egna händer och öppnade gränsen.

Det hade lika gärna kunnat sluta med ett blodbad.

I dagens Bulgarien finns inga trampminor och inga soldater med order att skjuta på flyktingar. Men två lärdomar kan dras av Berlinmuren och dess fall. För de första, murar faller förr eller senare. Men det kan ta årtionden. Gränsen som skär genom Cypern och delar huvudstaden Nicosia har 40 år på nacken, och trots nya fredsförhandlingar finns det inget som tyder på att den kommer att falla.

Den så kallade fredsmuren som i Belfast och andra städer i Nordirland skiljer katolska och protestantiska bostadsområden upprättades redan 1969. Mitrovica i norra Kosovo är sedan 1998 en delad stad med oförsonliga motsättningar mellan kosovoserber och kosovoalbaner.

Exemplen visar, för det andra, att det i regel är låsningar i politiken och bristande beredskap att kompromissa som låter murar växa fram, ibland som ett sista desperat försök att förhindra det värsta, i andra fall som ett enkelt recept på svåra problem. Symptom behandlas. Roten till det onda finns kvar.

Sanningen är: murar är ett tecken på hjälplöshet – en samhällets kapitulation.

Berlin 1989
Berlin 1989
Melilla 2014
Melilla 2014
Övre bilden: Tyskar från DDR får hjälp när de klättrar över muren till väst. Foto: Jockel Finck/AP. Nedre bilden: Migranter tar sig över gränsen till den spanska enklaven Melilla i Marocko. Foto: Santi Palacios/AP.

Vi åker vidare till Slovakien. Integrationen av romerna i före detta Östeuropa ställer frågan om Europas nya murar på sin spets. I sina hemländer är romerna marginaliserade och utan framtidsperspektiv. Under kommunismen rådde ”arbetsplikt”, alla var tvingade att arbeta. Tvingade att gå upp morgonen och ta sig till jobbet. Även om det var enkla lågavlönade jobb som ingen ville ha.

I dag växer generationer av romer upp utan att någonsin ha haft ett riktigt jobb. Att tigga på Stockholms gator är för många ett lockande alternativ, långt bättre än tillvaron i exempelvis Ostrovany i östra Slovakien där en mur skär som en kniv genom byn, rakt genom det ”vita”, prydliga, städade slovakiska majoritetssamhället och romernas bosättning.

På ena sidan står husen med de välansade rabatterna, trädgårdstäpporna, tanterna i hucklen. Vi ser långa rader av vitkål, sallad och däremellan färgglada bikupor – och så muren. 180 meter lång, drygt två meter hög. Inget oövervinnligt hinder. Men ändå en tydlig gräns mellan två världar.

Över tusen romer, de ”svarta”, bor på andra sidan. Det är som att förflyttas till en slum i tredje världen, fast mitt i Europa. Bostäder som inte är mer än vingliga skjul byggda av plank och lera, ingen elektricitet, inga avlopp, inga toaletter, inget rinnande vatten. Barn som drar upp kjolen eller knäpper upp byxorna och kissar och bajsar.

Barn. Överallt barn med stora ögon och ansikten fyllda av smuts. Ögon som är nyfikna. Som glittrar. Barn som föds in i ett samhälle där deras chanser går mot noll

Marcela är elva år. Hon ler blygt där hon sitter i soffan i familjens enda rum, drygt 20 kvadratmeter där två vuxna och sex barn bor och sover. Hon drömmer om att avsluta skolan. Drömmer om att bli butiksbiträde. Var då? I storstaden Kosice sju mil söderut eller kanske ännu längre bort?

Hon ler blygt, skakar på huvudet och tittar på sin pappa.

– Barnen ska stanna här i Ostrovany. Här hos oss. Vi är en familj och vi hör ihop, säger pappa Stanislaw Duzda, 36 år, medan småbarnen klänger på honom. Hans hustru, 35-åriga Anne, nickar instämmande. Hon har tjockt svart hår och är som en späd tonåring. Fast i munnen gapar tomma hål mellan tandraderna.

Varken Stanislaw eller Anna har något jobb. Rättare sagt, de har aldrig någonsin haft ett jobb, annat än ströjobb då och då. Oklart var pengarna för mat, kläder och cigarretter kommer ifrån. En ny lag tvingar alla arbetslösa att utföra kommunala arbeten 32 timmar i månaden för att få socialbidrag. Men bidragen är inte högre än 550 kronor. Och det räcker inte långt ens i Ostrovany. Man förstår att en plats på ett gathörn i Stockholm känns attraktiv.
Muren, eller ”Berlinska Mury” som den har kallats med anspelning på Berlinmuren, har väckt en storm av kritik i medierna, framför allt i de utländska medierna, och bland EU-politiker och hjälporganisationer. Här i Ostrovany är den mindre omstridd. ”Den är bra. Då har jag åtminstone litet koll på småbarnen”, säger en ung romsk mamma och skrattar.

Men Stanislaw Duzda håller inte med: Rent fysiskt är den inget hinder, menar han.

– Men den är en symbol för att vi är oönskade. När vi går till affären låter man oss känna att vi tränger oss in i deras värld. Överallt märker vi att de inte vill ha oss. Att vi är något som katten släpat in. Vi är vana vid det och vi tänker inte alltid på det. Men det är ändå förnedrande.

Det blir plötsligt tyst i det fullpackade lilla rummet som är familjens hem. Ånga stiger upp från vedspisen där potatis kokar. Barnen går ut och spelar fotboll.

Muren- en symbol för utanförskap i Kovice.

Vi åker sju mil söderut till IX Lunik i utkanten av industristaden Kosice som är Europas största sammanhängande romska getto med 4 600 invånare, varav bara ett dussintal har ett fast jobb. Höghusen ligger på kullarna i utkanten av staden. Ett helt bostadsområde som en gång i tiden byggdes för arbetareliten i det kommunistiska Tjeckoslovakien.
I dag ser ut som i en krigszon. Som om en bomb hade slagit ned. Överallt utblåsta fönster. Lägenheter som har tömts på allt som går att sälja: toaletter, elkablar, köksinredning, lampor. Dörrar, skåp och möbler har eldats upp. Och så en kväljande lukt av avfall, urin och smuts.

Vi följer med Inga Kalejova som är romsk socialarbetare. Hon vill inte vara med på bild eller video. Men hon berättar om liv fyllda av perspektivlöshet, förolämpningar och en ständig kamp för att överleva vardagen. ”De flesta”, säger hon, ”de lever inte. De bara existerar.”

Å andra sidan, säger hon, många förväntar sig att få allt presenterat för sig. Utan motprestationer och utan att själva ha försökt att bygga egna liv. ”Det är en kravlös hållning”, säger Inga. ”som får många att sjunka ner i passivitet”.
Också här i Kosice finns en mur. Bara 30 meter lång, en eländig liten stump knappt värd att kallas mur, men för många politiker och aktivister en symbol för segregation och utanförskap inte bara i Slovakien utan i hela Europa där det främmande, obehagliga, gärna stängs ute.

Muren är byggd kring en parkering i stadsdelen VIII Lunik som ett skydd för romska ungdomar från IX Lunik. De som sägs ha krossat bilrutor och vandaliserat. De kan fortfarande ta sig in i den ”vita” stadsdelen men får nu ta en väg genom hela området, med allas ögon på sig.

Vice borgmästare Marian Krajnak försvarar muren.

– Det här har inget, absolut ingenting med segregation eller rasism att göra. Vi har skapat nya parkeringsplatser och vi skyddar bilarna som står där. Varken mer eller mindre, förklarar han.

Parkeringsplatser? Jo, de finns där. Men också muren. Och framför allt de osynliga murarna som stänger människor ute.

Vad tycker du om reportaget? Mejla redaktionen!