HEM LJUVA HEM

Text: Mustafa Can
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Hur återvänder man till en ruin? Syriska Kobane blev världsberömt när invånarna tog till vapen och besegrade IS. Mustafa Can och Magnus Hjalmarson Neideman tillbringar en vecka i den raserade staden och möter en befolkning som är förkrossad – men hemma.

De var åskådare till kriget medan bröd- och vattenförsäljarna bjöd ut sina varor. Tryckvågen från de amerikanska flygbomberna nådde fram med kort fördröjning till åskådarplatsen, den högsta kullen vid gränsen, omgiven av utsträckta jordbruksfält i ett vindpinat slättlandskap i turkiska Kurdistan.

Enlarge

STORY-Kobane-Kurdistan-01
Klicka för att se större karta.

Slamret av tunga kulsprutor, granatdunster och kanonmuller följde på kolonnerna av damm, svartgrå rök och eld som reste sig mot den mulna decemberhimlen. Världens tv-kameror var riktade åt samma håll, en kilometer bort. Mot Kobane som fram tills IS anföll i september för omvärlden hade varit en helt okänd dammig gränsstad i Syrien.

De stod tillräckligt nära för att kunna bevittna ödeläggelsen av sin stad. De frågade varandra om de någonsin skulle få återse kvarteren, byarna, arbetsplatserna och olivlundarna. Och om så – vad som skulle vara kvar och vilka syner som skulle möta dem och hundratusentals andra syriskkurdiska landsmän som var utspridda i flyktinglägren.
De längtade alla hem.

En familj tar med sin tvååring hem till Kobane från flyktinglägret i Turkiet för att begrava barnet i sin jord.

Enlarge

Mustafa-Can
Mustafa Can är frilansskribent. Han är född i Kurekan i turkiska Kurdistan och kom till Sverige som sexåring. Han har tilldelads en lång rad priser, bland annat Stora journalistpriset.

En onsdag i början av april, när små moln jagar över himlen och solen bränner hett, sitter jag på en ruinhög vid den gröna järnport som skiljer Kobane i syriska Kurdistan från Mursitpinar i turkiska Kurdistan och blickar västerut, mot andra sidan gränsen och kullen där jag några månader tidigare beskådade kriget tillsammans med flyktingarna.

De började återvända när IS jagades ut ur staden i slutet av januari. Tre dagar i veckan kommer de, 500 – 700 åt gången. De kliver med förväntansfulla ansikten och ivriga ben genom stadsporten och hamnar i vattensamlingar och upptrampade leriga gator som gårdagens regn lämnat efter sig.

Enlarge

magnus3
Magnus Hjalmarson Neideman har arbetat som fotograf på SvD sedan 2006. Han har flera gånger prisats i tävlingen Årets bild.

De bär på mormödrar och spädbarn och småsyskon. De bär säckar, plastpåsar och knyten; några kilo bulgur, mjöl och socker, handtvättmedel, en gammal tekanna, en liten järnkamin, en leksaksbil, en levande kyckling, en död tvååring insvept i en rosa frottéfilt…

Medan Magnus Hjalmarson Neideman fotograferar och en bucklig Toyota med rökande soldater med kalsjnikov om axlarna guppar förbi mot fronten 28 kilometer bort, och två utmärglade hundar, som nosat i sophögen vid ett förkolnat lik utan kranium, hamnar i slagsmål tänker jag på frågan han ställde på morgonen:

– Var börjar man när man återvänder till en ruin?

Kobane är ett mönsterexempel på en förintad stad. Raserade odefinierbara husrester, grus- och stenhögar, lager av krossade cementblock, armeringsjärn och rör förvridna till serpentiner. Och svedda avskrap av möbler, kläder och husgeråd.

Längs de leriga vägarna står och ligger söndersplittrade träd. Och utbrända, demolerade personfordon på rygg. Enstaka försäljare har ställt några kexpaket, apelsiner och äpplen på rostiga bord jämte dunkar av drivmedel av otjänlig sort. Smutsiga barn leker i bombkratrar och klättrar i förbrända stridsfordon om de inte springer planlöst omkring på trottoarer och parker som är täckta av patronhylsor i olika kalibrer och odetonerade granater.

Det är lätt att identifiera de fåtal oskadda husen på långt avstånd. Men snart blir vi varse att oskadda hus knappt finns i Kobane. Det som på avstånd liknar väggar, tak, fasader och husgavlar är tatuerat med granat- och kulhål, fönsterrutorna gapar tomma.

Hedule Ali sitter på det som är kvar av ovanvåningen på sitt hus och pratar med sitt barnbarn Mahmoud.

I den fysiska förödelsens ödslighet, som liknar ett farväl till en hel civilisation, är det lätt att förirra sig i de raserade kvarteren. Men om man kommer vandrande österifrån, på högra sidan av den gropiga breda gatan vilken leder till Frihetstorget som inte är ett torg utan en av stadens två rondeller, där en örn i Kurdistans färger tronar på en sockel med sin sargade nos och sina perforerade vingar, och tar av andra gatan till höger och kryssar 100 meter mellan avfallshögar och horisontella elstolpar kommer man till paret Hedule Ali och Ahmed Mahmoud. Han 80, hon 75 eller 70 – hon vet inte med säkerhet.

De återvände för 20 dagar sedan, tillsammans med en son, svärdottern och tre barnbarn. Under den vecka jag och Magnus tillbringar i Kobane umgås vi långa stunder med familjen. Och varje gång minns Hedule att hon alltid, innan hon somnade om kvällarna i flyktinglägret, frammanade bilder av sitt hem.

Hon såg de gamla kopparkittlarna hon hade ärvt av sin mor och som så många människor hade öst mat ur genom åren, och den stora handvävda färgsprakande mattan som täckte nästan hela långväggen i vardagsrummet. Brudkistan med bröllopsklänningen i röd sammet och de två svartvita, bleknade fotografierna som hon i smyg brukade titta på för att minnas flickan hon en gång var. Och den lilla olivlunden framför huset där hon och grannarna drack te när aftonen föll om somrarna…

Visst vittnades det bland Kobaneborna i flyktinglägren om våldtagna nioåringar, halshuggna småbarn, rader av huvuden avskilda från sina kroppar. Men Hedule märkte tidigt att hon inte var ensam om att vara fjättrad vid det förflutna. Med sina upprepade berättelser om flykt och längtan blev de varandras vittnen till hur ett mänskligt territorium krymper ihop till en enda erfarenhet: krigets och hemlöshetens.
Och nu… Hedule slår ut med armarna mot en ruinhög till höger om sig, där hon sitter på en tomatlåda i yngste sonens vägglösa vardagsrum, och konstaterar:

– Där har du mitt och gamlingens hem. Allt är borta…

Hon sneglar på maken som sitter bredvid henne. Han sänker rösten när han tvekande säger det:

– Jag sa ju att vi kanske inte borde ha återvänt hem. Inte …

Hedule stöter till honom med armbågen, han faller nästan från säcken han sitter på.

– … Inte än i alla fall, fortsätter Ahmed.

– Tyst på dig gamle man, vi fryser och svälter hellre till döds i vårt eget hem än lever på allmosor i flyktinglägren i Turkiet.

– Jag tänkte att…

Han avbryter sig mitt i meningen och studerar ådrorna på sina dammiga händer. Hedule sträcker sig mot resterna av sitt hus, greppar en näve jord, kysser den och häller jorden över sitt huvud som är täckt av en gräddfärgad sjal, och säger:

Mal sirine – hemmet är ljuvt. Allt det andra är värdsligt. Vi är lyckliga… å, vi är så lyckliga att barbarerna jagats bort från vår jord.

Svärdottern Selma och de tre barnbarnen Silwa, Muhammed och Mahmoud sitter också runt den lilla kaminen som sprakar hett och gör den kyliga eftermiddagen uthärdlig.

Hedule har ett runt, rynkigt ansikte med små blåsvarta klantatueringar på hakan, och melerade vaksamma ögon under de tjocka svarta ögonbrynen. Ahmed, som är böjd och vars mun är hopsjunken som om han inte har några tänder kvar, ler med en min som mer påminner om maskerad gråt.

Under det granatskadade taket över bottenplan, som saknar både fasad och väggar, har familjen samlat det som räddas kan. Fyra madrasser, ett par filtar, en bucklig kastrull, en almanacka, två par skor och ett par tofflor. Vid kaminen ligger ett lass kvistar och grenar, som sprakar ljudligt när de hamnar i elden.

Trapporna har märkligt nog klarat sig. På andra våningen har putsen och betongen på nedre delen av flera bärande balkar skjutits sönder. Innertaket lutar, som om det kan rasa när som helst. Överallt runt oss tronar högar av allt det som hus är byggda av och förhärjade återstoder av allt som ryms i ett hem.

Visst var det två grader i går natt, påminner sig Hedule, det var så kallt att de sex personerna tvingades pressa sig samman på de fyra madrasserna medan stora väsande ruinråttor med kala svansar kröp runt. När det regnar mycket, som igår, sipprar vatten in genom hålen i väggen och täcker halva golvet i det ojämna rummet där de sover. Då får de vuxna sova i skift, tre timmar åt gången, eller somna sittande på filtsäckarna.

Skymningen faller, någon generator smattrar på avstånd. Ett par ungdomar i grannkvarteret tänder eld i en stor oljepanna, en stickande doft av bränt gummi fyller luften.

Det börjar återigen regna, stora droppar piskar mot marken. Silwa, 9, och Muhammed, 7, kurar ihop sig i farmors famn. Ahmed slänger en tjock träbit i kaminen. Vi sitter med utsikt mot det som innan kriget var olivlunden med 100 träd, vilka årligen gav 300 kilo oliver. Nu sticker endast några trädstumpar upp ur gräsmattan tvärs över gatan.

– Det är svårt att få eld på sura rester av bombade träd, mumlar Ahmed när den buckliga, svärtade grytan ställs över kaminen.

Svärdottern knäcker några ägg i den förvällda bulguren, sedan i med två finhackade gula lökar och två skedar tomatpuré, rör om en stund och middagen är klar. De samlas runt grytan, det minsta barnet Mahmoud, 5, skakar av köld, farmor tar honom i knät och sveper en lerfläckad filt över hans trasiga tröja. I skenet från den sprakande elden dansar skuggor över familjens ansikten som äter i tystnad.

Jag sveper med blicken i 180 grader och möts av samma endimensionella synfält av skövling. Det enda som bryter av är fladdrande ljuspunkter; livstecken från andra återvändare.

Det är så förstört att det nästan är obeskrivligt, säger jag till Hedule som ätit klart.

– Nejdå, min son, svarar hon och slår sig på knäna.

– Det så förstörda är inte obeskrivligt. Det som är obeskrivligt är att vi fått komma hem. Här bor vi.

När fullmånen tittar fram senare lyser den skarpt på ett föremål jag tidigare inte lagt märke till i resterna av Hedules hem. En hel vit tandborste.

Trehjulingen är kvar och pojken är mycket glad över det. 


 ”Här bor vi”, säger Hedule. ”Bor”, tänker jag, är den där sortens förmildrande uttryck som nöden skapar för den som måste tala bristens språk.

Eftersom det uttalas flera gånger om dagen lär Magnus sig två kurdiska uttryck: ”Mal sirine” – hemmet är ljuvt – och ”Tune” – finns inte.

Att se in i hus som förstörts men ännu står kvar med innerväggar är som att titta in i dockskåp, bli vittne till levda liv. Här ett rum målat i cerise med väggklockan intakt, den tickar fortfarande. Där en innervägg i blå toner där en krossad trehjuling vilar under en poster av Lionel Messi. En bit bort möts man av rummet där ett trasigt Nalle Puh-ritblock ligger vid mjukisgrodan med skotthål vid den rosa väggen med svart IS-graffiti: ”12 december 2014. Vid Gud och Profeten – Islamska Kalifatet ska segra.”

Jag vet inte med vilka teologiska skäl IS-krigarna huggit halsen av teddybjörnar och dockor eller skjutit dem genom hjärtat, men spåren av deras heliga raseri står att finna överallt i staden.

I detta undergångslandskap skulle man kunna tänka sig ett stumt lidande, en besatthet av missmod, en ohjälplig depression hos de återvändande när de möter ett förflutet begravt i rasmassorna. Om nöden är kollektiv, borde sorgen vara lika utbredd.

Man skulle också kunna tänka sig att den gamla kvinnan Hedule är ett undantag med sin lycka trots att hon förlorat allt. Men även de som beklagar sin belägenhet, begråter den medan de plockar upp spillror av levda liv, säger det: ”Hemmet är ljuvt.” Det är som om Kobanes invånare upphöjt förhärjningen till dygd. Istället för en befolkning med litanior på läpparna, människor med en känsla av att plötsligt ha nått fram till frihetens epok – till priset av förfall och tusentals döda, stympade, sårade.

Det är som om de bestämt sig för att se bortom det de har framför ögonen. Kanske för att det är lönlöst att tvista med ett oundvikligt öde. Kanske för att friheten är så färsk att bristen på elementär mänsklig värdighet ännu inte hunnit bli utdragen vardag. Kanske för att man finner tröst i ett gemensamt öde; ingen behöver lida ensam. Alla vadar i en demokratiskt fördelad misär.

Kanske för att – och här minns jag en rad av Stig Dagerman: om en skärva blir över till ett nytt liv är det mycket nog, för den som mistat allt.

Den skärvan, tänker jag, är jorden, platsen.

I slutet av mars hade 50 000 av de drygt 400 000 som flydde från kantonen Kobane återvänt till själva staden och byarna runt omkring.

100, 200 eller fler… Ingen kan ge en exakt siffra på hur många som dödats av försåtmineringar och blindgångare när människor beträtt sina hem eller rotat i resterna. Kriget mot IS har reducerat el, vatten och sanitetssystemen till abstrakta beteckningar. Enligt myndigheterna ligger tusentals lik begravda i rasmassorna. Stanken av förruttnelse och jäst kött är outhärdlig på sina håll, stora gröna flugor surrar i resterna av lik som ännu ligger fullt synliga i avfallshögar och i rämnor. Och snart kommer sommaren…

Slaget om Kobane mellan terrorgruppen Islamiska staten, IS, och det kurdiska partiet YPG som även har en väpnad gren.

Den självstyrande kurdiska administrationen avråder folk från att återvända, ändå strömmar människorna tillbaka i tusental varje vecka.

När de gamla pratar om sin ”jord” är det som om något flödar över till dem från marken, gräset, olivträden och stenarna.

Skillnaden slår mig under tiden i Kobane. Skillnaden mellan de unga som står på tillvarons tröskel och de gamla, som med större vemod och saknad i sina röster och i sitt kroppsspråk gräver efter förflutet liv eller bara blir stående framför resterna.

För de äldre har framtiden redan varit, knutna som de är till sitt förlidna, till en bredare överblick av tillvaron, till serien av upplevelser, känslostämningar, berättelser – ljusa som mörka. Till uppväxt, giftermål, skiftande arbeten och adresser, till barn och barnbarn och barnbarnsbarn.

Men varje samtal med yngre blir också ett vittnesmål om att människans minne är längre än hennes eget liv. Att människan är människa endast i kraft av en mängd beroendeförhållanden. Föräldrarnas, förfädernas, de äldre släktingarnas, grannarnas erfarenheter och berättelser om både helvete och himmel blir delar av kommande generationers minne. I synnerhet om de tillhör ett statslöst folk som är utspritt i och förföljs i fyra länder.

I en ruin i ett öde kvarter ligger en hel högklackad damsko i brunt skinn med ankelremmar i storlek 37. Vem är ägaren? Är hon kvar i flyktinglägret, lever hon eller föll hon offer för en IS-krigare?
Den leende dockan som ligger på rygg i grushögen med uppsträckta armar, sargad kind, röda rosetter om flätorna och klänningen hängande utan underkropp – vem vidrörde den senast? En liten flicka eller en spenslig 19-årig jihadist från Sverige?

På huvudvägen till staden Aleppo och fronten i Serin färdas ambulanserna i skytteltrafik. På en av höjderna, bortom en sönderbränd rostig stridsvagn vars kanonrör pekar mot ett kvarter som helt jämnats med marken, står en silhuett och gräver i en jämntjock grå massa.

Det är den 41-årige fyrabarnspappan Ibrahim Ali som plockar upp bitar av en VHS-kassett. Filmen från hans bröllop.

– Det… var en mycket fin fest, säger han saktmodigt.

Han backar ett steg och tittar ner som om han upptäckt något. Under Ibrahims fötter prasslar den svarta remsan från bröllopsfilmen i vinden. Han tittar upp och ler, med glansiga ögon, och låter sedan blicken fara över de gräsbeklädda kullarna där röda, gula och violetta blommor slagit ut.

När vi korsar vägen kommer jag ihåg att en vän en gång sa att nuets del av människolivet är så försumbar att den knappast finns.

Tingen. Konkreta hågkomster som fryser fast ett levt liv. En bröllopsfilm, ett kärleksbrev, ett fotografi.
Världen består inte av atomer, utan av berättelser. Och människan berättar av samma anledning som hon fantiserar och älskar – för att överleva. Och lämna spår. Ty allt ska förgås. Allting omkring människan ska snart bytas ut.
Tingen vi sörjer, kanske handlar det om avstånd. Att överbrygga avståndet mellan det avlägsna och det nära, mellan historien och nuet.

En tidig solig morgon i Kobane ringer min far, som själv aldrig fick en barndom. Nio år och moders- och faderslös gav han sig iväg från den fattiga förtryckta byn för att söka arbeta i avlägsna trakter.
Efter några minuters prat säger han:

– Förlorade ting är bekännelser över att människan skurits bort från föregående liv. En krigsdrabbad människas minne av lyckliga hågkomster smärtar mer än de olyckliga. Jag minns… innan min far dog köpte han en handsydd mörkbrun penningpung av finaste skinn åt mig…

Där brister det för far.

Fatma Seydo berättar att hela familjens livsbesparingar var investerat i det nybyggda huset med kebabrestaurangen mot gatan.

En by, en stad, ett samhälle är mer än byggnader, gator, skolor, sjukhus, banker, butiker, planteringar, busshållplatser, torg, förordningar och lagar. En stad är summan av alla sina invånares historier, vackra eller ej.

Samma morgon, längs huvudgatan som leder norrut från Frihetstorget, står en kvinna och sveper med blicken omkring sig. När hon gör en ansats att ta klivet i en riktning är det som om hennes ögon faller på ett nytt föremål att granska i ruinerna, och ett till och ett till… Hon blir stående på samma plats.

Med sin glänsande svarta sammetsklänning med röda rosor framstår hon som en nästan gåtfull kontrast till den monotona förödelsen. När hon får syn på oss pekar hon mot marken och säger:

– Här har ni livsbesparingen, under mina fötter… Hela huset var nybyggt, tre våningar, och min lilla innergård med olivträd, örter och blommor, och kebabrestaurangen med plats för 100 ätande, med nya fina maskiner, bord, tallrikar, glas, bänkar, kylar, arbetsbänkar, köksmaskiner, allt var så nytt att det strålade. Två år tog det oss att bygga klart och vi hade ett fint litet liv, jag, min man, mina ogifta barn, barnbarn och svärföräldrar, jag säger er det. Men bara två månader senare…

Den 55-åriga elvabarnsmodern Fatma Seydo far ut i en lång monolog där den ena vindlande berättelsen läggs på den andra, alltmedan jag förgäves försöker sticka in med en fråga.

– Se, se…

Hon går långsamt runt i murbruket och stannar till vid något som blänker i en ficka under ett sprucket betongblock.

– Har ni sett… här är den, min kastrull jag kunde koka köttgrytor och kikärtor i för hela huset.

Hon rycker loss och synar kastrullen, riktar den mot oss och fnyser.

– De barbarerna har skjutit hål i den.

Hon släpper kastrullen med en duns, tar några steg åt vänster, lösgör ett blått blommigt täcke som virats runt vanställda armeringsjärn, granskar det med en snabb blick för att sen slänga iväg det. Hon letar med så korta steg som man tar när man är rädd. Pratandes för sig själv gräver hon fram barntrosor, en spegel, kuddar, plåtbrickor, en skolväska, en skurhink… ingenting är helt.

När jag frågar vad som far genom hennes huvud medan hon rotar i ruinerna av sitt hem rätar hon på ryggen och dammar av händerna.

– Allt är förstört. Men…

Hon hejdar sig ett ögonblick, och fortsätter sedan:

– Jag har inte fällt en tår över huset. Man kan alltid bygga ett nytt hus och inreda ett nytt hem med hemtrevlighetens alla föremål. Det är de döda jag gråter över, av de döda kan man aldrig få nya minnen. Vad ska jag mer berätta? Nu ska vi se… jo, får jag sjunga en sång för er? Ni kanske vill spela in mig också… min yngste son håller på med sådant, han säger att det kan komma på Facebook så att alla kan se… jag sjunger ofta ska ni veta, varför vet jag inte.

Medan den övriga staden vaknar till liv samlar Fatma Seydo ihop sig och sätter sig på huk i återstoden av familjens livsbesparingar. Med kroppen och huvudet svagt vaggande sjunger hon en sång som är hennes egen, tillkommen i stunden, om uppbrott, krig, död och frihet.

Jag vet att Hedule Ali inte har läst den tysk-engelske författaren W G Sebald. Hon är analfabet. Ändå gör hon, när hon talar om de unga kvinnor och män vilka valde kriget mot IS framför flykten, en parafras på Sebald:

– Vi som ännu är vid liv i de dödas ögon är skyldiga dem livslust och inte uppgivenhet. Annars har de dött förgäves. Visst berättar omvärlden om hur våra beslutsamma och offervilliga tjejer besegrade den mest barbariska terrorarmén som världen skådat? Utan dem hade Kobane blivit ett slakthus och jag hade begråtit både deras och mitt öde i ett flyktingläger… Du vet väl att många av dem knappt hade hållit i ett vapen innan kriget?

Men, beklagar Hedule:

– Undrar vad kriget gör med dem?

Nisteman Dilbrin, i mitten, stred för Kobane.

Vad gör kriget med människan? frågar jag 19-åringen.

– Jag vet inte, svarar hon som aldrig hade hållit i ett vapen när hon gick ut sista året på gymnasiet med en dröm: bli lärare i engelska.

Med engelskan skulle det bli så mycket enklare att leva den större drömmen: resa runt i Europa med ett världsspråk i bagaget. London, Barcelona, Paris, Rom, Amsterdam, Dublin…

Så kom kriget. Familjen flydde till andra sidan gränsen. Flera av hennes barndomskamrater valde att stanna, så gjorde även hon. Mot föräldrarnas vilja. För tänk om IS, som kidnappat, våldtagit, förslavat och sålt så många flickor och kvinnor i regionen, skulle erövra staden.

– Efter sex månaders strider är jag civil igen.

Berätta om kriget.
– Vad finns att berätta?

Berätta om vardagen.
– Inget speciellt finns att berätta om vardagen. De sköt på oss och vi på dem.

Vad gör kriget med människan?
– Jag vet inte vad kriget gör med människan.

Vad har kriget gjort med dig?
– Jag vet inte vad kriget gjort med mig.

Hur många av dina vänner och bekanta dog?
– Några… flera… många.

Hon skruvar på sig och ler.
Hur pejlar man traumatiseringens djup i själen hos den som levt i och överlevt ett stadskrig där striden fördes rum för rum och fiendens andetag kunde höras från köket?

19-åriga Nisteman Dilbrin kommer varje dag till den gamla bondebanken, numera ett improviserat kulturhus några minuters gångavstånd från Frihetstorget. I byggnaden med granathål och fönstergavlar som slår i vinden, samlas unga tjejer och killar som stridit tillsammans för att spela livemusik, sjunga, dansa och samtala till långt in på kvällarna.

Nisteman pratar sällan men har alltid ett leende på läpparna.

En sen kväll berättar hon. I korta, nästan osammanhängande meningar.
Vid Frihetstorget i centrala Kobane, där dammolnen från de raserade byggnaderna ännu låg täta efter flygbombningarna, hamnade hon och en jämnårig barndomskamrat i ett bakhåll. Hon hann ta skydd bakom en fasad.

Kamraten sköts i låret och magen och föll, och lutade huvudet bakåt med blod rinnande längs kinderna. Nisteman såg dem så tydligt: de skräckslagna, vädjande ögonen. Och den halvöppna munnen som försökte forma ord. Hon höjde sin kalasjnikov och stack fram huvudet för att få en överblick om var fienden befann sig, men skurar av kulor ven runt henne. Ropen från IS-soldaterna, ”Takbir – Allahu Akbar, Takbir – Allahu Akbar”, stegrades.

Hon var ur stånd att närma sig den sårade kamraten, vars kropp ryckte till för varje skott det träffades av. ”Allahu Akbar, Allahu Akbar.” Fingrarna i kamratens högerhand sträcktes mot henne trots att kroppen genomborrades av fler kulor, där hon låg på rygg i gyttjan. Med vidöppen mun vred hon huvudet ännu en gång mot Nisteman. Varje andetag var som ett skrik. Allt liv samlat i ögonen till en fasa för döden och den hopplösa vädjan om att släpas bort från kulorna, som fläkte upp vaderna, låren, magen och bröstkorgen.

Så hävde sig bröstkorgen högre, en gurglande rossling trängde fram, fingrarna i den utsträckta handen upphörde sakta att röra sig. Armen föll till den leriga marken. Hennes ögon var fortfarande vidöppna, den blodfyllda munnen likaså. Fienden skrattade.

Nisteman berättar allt i samma lågmälda ton.

Tänker du ofta på din väninna?
Hon nickar.

– Vad ska jag säga, det finns inte så mycket att prata om.
Hon drar upp axlarna en aning.

– Jo, syner drar förbi som… dimmiga skuggor. Men… Vi är många som har sett samma saker, delat samma upplevelser. Efter kriget blir allt det bekanta så främmande.

Hon säger att det händer att hon sitter inför sig själv som framför en främling.

En människa kan vinna friheten, men kan hon övervinna kriget där en utsträckt hand förgäves söker sig mot hennes?

Iyad Hassan sitter vid sin brors grav. Han har förlorat två bröder i striderna. Nu tar han hand om sina brorsbarn.

Nisteman. Ciwan, som lämnade gästarbetet på bygget i Turkiet och gick in i kriget. Bröllopsfotografen Saleh, vars fru vägrade lämna honom och valde att stanna med de fem små barnen. Muhyedin som aldrig haft några planer, den där sortens gladlynta människa som tar dagen och tillvaron för vad den är. Ronahi som drömmer om en vit och en svart häst och några lamm på en gård i en sluttning långt från andra…
De är 18 år, 19 år, 20, 28… och låter som upprepningar av varandra när de svarar på frågan varför:

– För att försvara våra hem.

Den 50-årige Iyad Hassan ger samma svar. Men till skillnad från de yngre har han levt med krig så länge att han knappt kan minnas en enda natt utan oro, utan avbruten sömn.
Han vandrar bland gravar och ber böner, ett par hundra meter öster om stadsporten. På en av flera begravningsplatser över de som stupade i det senaste kriget.

– Jag kände alla, varenda en, säger Iyad och stannar till vid en grav.

Han läser namnet och dödsdatumet och vandrar till nästa grav.

– Flera hade jag känt sedan barnsben.

När Iyad stannar gör brorssönerna Mahmoud, 10, och Ahmed, 3, detsamma. När han går, går de.

– Här…

Iyad går ner på knä framför en grav som är täckt av plastblommor, sträcker ut armarna med handflatorna uppåt, ber en längre bön, böjer sig och kysser jorden.

– Där är min pappa, säger treårige Ahmed och pekar på graven.

Iyad vänder sig upp mot brorsonen och biter ihop käkarna. Varje gång han ser begravningsplatsen, vilket han ofta gör eftersom han bor några raserade kvarter bort, varje gång han tänker på de stupade, vilket han ofta gör eftersom de är så många, ser han bilder.

Av vänner med uppslitna ryggar, vänner som saknar huvudskål, kamrater som släpar söndertrasade knän efter sig, som håller för magen för att hålla tarmarna på plats, de utan mun och ben och utan ansikten. De som dött ögonblickligen, skott i pannan, i hjärtat och de som sprängts i bitar. Kamrater som förblöder och skakar och frossar och ropar och ber och gråter. Döende som ber om en sista hälsning till en mor, en far, ett syskon eller en älskade.

Ångesten för att bli ensam överlevande bland vännerna. Skulden – varför han eller hon och inte jag?

– Det finns ingen lycka på slagfältet, ingen tillfredsställelse när fienden faller till marken i dödsryckningar, säger han när vi lämnar begravningsplatsen.

– Det är en ständig kamp att inte låta sig förråas av våldet, en oavbruten ansträngning att påminna sig om att bevara sin mänsklighet, att aldrig glömma varför du skjuter, att även om du vet att du deltar i en tragedi så finns i slutet av tragedin begäret att inte behöva osäkra ditt vapen igen. Du krigar för att slippa kriget.

När vi når en bombkrater blir Iyad stående framför den och tar sig för ansiktet. På andra sidan nedslaget hänger en gammal man tvätt på en elkabel som är fastspänd mellan armeringsjärn.
Iyad tänder en cigarett, drar flera halsbloss i rad, blåser ut röken, hostar och säger:

– Jag vet att på internet cirkulerar många klipp där vi spelar musik på slagfältet och sjunger och dansar och deklamerar och skriver dikter och matar fåglar. Jag hörde en journalist från… jag minns inte var, säga: ”De där filmerna som ni lägger ut på nätet är nästan som romantiserade reklamklipp för krig och våld, som en lek man kan dansa till.”

Han skrattar.

– Kanske skulle även jag – om jag hade tillhört ett folkslag som aldrig levt under systematiskt förtryck, förföljelse med nedbrända byar och utrotningskampanjer – tycka så. Men vi är inte de europeiska välfärdsstaternas beskyddade barn. När vi hyllar minnet av och sjunger sånger om våra stupade kamrater och om den lagrade längtan efter frihet – är det allt annat än ett förhärligande av kriget och döden. Det är vårt enda sätt att inte falla ner i avgrunden. En väg att inte fastna i det utdragna sorgespelet du ofrivilligt kastats in i, och dina föräldrar och förfäder före dig.

Vi går mot hans hus, som ligger på en tvärgata till stadsporten. En liten pojke med bruna pyjamasbyxor hasade till anklarna kissar genom ett hål i en vägg.

Ahmed, gift med Hedule, tittar ut över ett regnigt Kobane.

Under promenaden tillbaka till Hedule och Ahmed börjar det regna. Igen. De ojämna trottoarerna fylls så fort det regnar. Människorna tar med sig det gyttjiga vattnet de kliver omkring i in i stadens få butiker, frisörsalonger, kiosker och enkla serveringar där det rinner av dem.

– Regnet är nästan en välsignelse, hör jag en kvinna säga.

– För då slipper vi dammet.

Tjockt damm, fint damm, osynligt damm. Från bruten asfalt, från rött pulveriserat tegel, från grått cement, betong, murbruk, väggputs och fog. Minsta vindpust driver upp damm som fyller mun, svalg, öron och näsa och sätter sig på huden, kläderna och i håret.

När vi kommer fram visar Hedule förtjust:

– Titta, nu har vi fått lite diskmedel också.

Det är inte bara mot den avskurna plastflaskan, till hälften fylld med grön vätska, hon pekar, utan även mot de små stegens betydelse.

Nästa dag, vår sista i Kobane, bränner solen hett från en klarblå himmel. Ahmed sitter med benen i kors i olivlunden som saknar träd. Med hakan vilande på bröstet betraktar han oavvänt en tygbit som han håller i sin högra hand; resterna av en vit- och blåblommig gardin som en gång hängde i det vitmålade vardagsrummet. Hans ögonlock är som alltid till häften sänkta över de djupt liggande bruna ögonen.
Han beskriver olivträden med färgprakt och djup rörelse, som vore de stupade släktingar. Varje gång Ahmed blickar ut över staden, betraktar en ruin, ser på sina barnbarn, blundar, ler, skakar på huvudet eller suckar är det med en hållning som om livet endast bestått av en rad förspillda händelseräckor.

– Tiden går och varje timme är lika obegriplig som självklar, säger han.

– Samtidigt som jag undrar över detta vansinne inser jag att vansinnet följt oss lika troget som våra egna skuggor. Det är som om…

Han söker efter orden.

– Det är som om inte bara mitt och min familjs utan även vårt folks bekymmer började i samma sekund som vi föddes.
Han far med handen över huvudet som är täckt av en traditionell svartrutig sjal och fortsätter sedan:

– Men hon har nog rätt min fru, trots allt. Vi är hemma i alla fall.

Han reser sig, korsar gatan där barnbarnen, med godisklubbor i munnen ömsom spelar fotboll, ömsom stannar upp för att hålla fingret för hålet där luften åker ut och sedan blåsa luft i plastbollens munstycke.

På andra våningen, där armeringsjärn spretar från granatskadade bärande balkar och taket lutar, står Hedule på avsatsen mot gatan och skakar en filt med ett kulhål i. Hon nynnar.

Vad tycker du? Kontakta redaktionen