FRUSEN BYGD

Text: Frida Sundkvist och Anna de Lima Fagerlind
Foto: Emma-Sofia Olsson

Northland Resources gruva i Kaunisvaara skulle bli hela Pajalas räddning. Politiker, företag och lokalbor satsade allt på järnmalmen.
Men drömmen var för bra för att vara sann. Bara två år efter att gruvan öppnades gick Northland i konkurs. Nu håller hela Pajala andan i väntan på att bygdens framtid avgörs.

För 20 år sedan var begravningsentreprenör ett av få jobb som gick att få i Pajala. Men när den första salvan hördes i Tapuli gruva i november 2012, då trodde de allra flesta att det hade vänt. Anställda på skolor och inom vården sadlade om och började köra gruvtruckar. De var med och skrev modern historia när Pajala reste sig ur utflyttningen.

Många Pajalabor köpte också aktier i gruvbolaget, i hopp om att kunna tjäna en hacka på järnmalmsyran och samtidigt stötta den lokala satsningen.

Gruvan gav nytt hopp. 2013 flyttade 218 personer från kommunen, medan 319 valde att flytta hit. Det kan bygden tacka Northland Resources för. Pajala skulle bli det nya Kiruna.
Men det var innan allt stannade.

Gruvtruckarna har stått stilla sedan oktober. Två har sålts till LKAB, men resten täcks av frost i väntan på att någon ska köpa gruvan.

GRUVAN

Den fyrhjulsdrivna bilen kör över de snöklädda vägarna de 25 minuter det tar från Pajala by till gruvan. Strax efter klockan nio går den brandgula solen tvekande upp vid horisonten.
Parkeringen utanför Northland Resources gruva är halvtom. Tystnaden breder ut sig över vidderna och det enda som hörs här är våra fotsteg mot snön. För fyra månader sedan, i oktober 2014, slutade lastbilarna köra järnmalmen till Kiruna. Då tystnade också gruvan.

Det har snöat mycket under natten och gruvområdets besöksplats är inte upplogad. Robert Eriksson kör därför till krossplatsen istället, en av de högsta punkterna på gruvområdet. Vägarna är i vanliga fall mer än dubbelt så breda. Men när malmen ligger kvar i dagbrottet finns ingen anledning att ploga upp vägarna.

– Det är fruktansvärt tomt och öde här nu, säger Robert Eriksson, samtidigt som han pekar på två övergivna grävmaskiner en bit bort.

Han är fackklubbsordförande för Unionen och en av de 20-talet som fortfarande jobbar i gruvan efter konkursen i december. Arbetet på Northland är som säkerhetsansvarig och han har jobbat för företaget sedan 2007.

– Allting är osäkert. Alla väntar på besked, men det kommer aldrig något definitivt besked, säger han.

De enorma grävmaskinerna står frosttäckta och öde i väntan på en ny köpare. Tio jättetruckar, med däck som får en traktors att se ut som stödhjul, står en bit bort. Gruvtruckarna har stått stilla sedan oktober för att täppa till det ekonomiska blodflödet. Det är inga billiga bjässar som Northland har stående i iskylan. Ett enda däck kostar 300 000 kronor, och varje truck har sex stycken. Själva gruvtruckarna kostar mellan 20 och 30 miljoner kronor, utan däck.
Maskinerna måste underhållas för att inte tappa sitt värde, men det är inte som att vrida om nyckeln i en bil. En specialutbildad förare tas hit med jämna mellanrum för att starta igång grävmaskinerna. De anställda som kunde köra dem finns inte längre kvar.

Enlarge

WEBB-svd-story-Pajala
Klicka på kartan för att se var gruvan ligger.

Gruvan i Kaunisvaara utanför Pajala är ett dagbrott, en stor grop rakt ned i berget. Att stå på botten är som att befinna sig i en annan värld. Kylan är fuktig och rå. Bergsväggarna sträcker sig upp i snötäckta avsatser, som stora trappsteg upp till markytan 40 meter ovanför. Tre ensamma tallar skymtar långt däruppe.

– Här blir det mycket kallare än där uppe eftersom den kalla luften sjunker. Förra året mätte vi upp minus 46 grader här nere, säger Robert Eriksson.

Men trots att det är så kallt finns här en pöl vatten som aldrig fryser. Det är rörelsen i vattnet som håller isen borta, i kombination med att gruvbottnen är väldigt nära grundvattennivån. Vattnet måste hela tiden pumpas bort från dagbrottets botten.
Väl uppe ur dagbrottet pekar Robert Eriksson mot två kullar fyra kilometer bort. Det är Sahavaara, den riktigt stora malmfyndigheten i området. Svavlet i berget har ställt till det för Northlands miljöansökan och bolaget hann aldrig öppna någon gruva där innan konkursen kom. Än så länge vilar de två kullarna i tystnad, omgivna av snön som föll i natt.

Blir det någon galghumor?

– Jo, det är mycket prat om gravöl här. Men alla vill såklart ha en fortsättning, säger Robert Eriksson.

Rahma, 3 år, bor med sin mamma Kamal Eldjn på asylboendet Gruvbo i Pajala.

MÄNNISKORNA

Rahma är tre år gammal. Hon kom till Pajala för två månader sedan med sin mamma, Kamal Eldjn. De kommer från Egypten och där är resten av familjen kvar, Rahmas två bröder och hennes pappa.
De är två av de 240 asylsökande som inackorderats på asylboendet Gruvbo i Pajala. Det är många barn som bor här och utanför de gula barackerna står en snowracer parkerad.

När gruvan gick i konkurs kippade Pajala efter luft. Alla affärer försvann i ett enda slag. Men i askan efter gruvan såg några nya möjligheter.
Företaget Norrlands Guldklimp ansökte i höstas om tillstånd för asylboende och fick ett snabbt godkännande från Migrationsverket. Kort därefter tog Pajala emot de första av 240 asylsökande som fått tillfälligt boende här. Flera företag gynnas av det nya tillskottet i byn. Badhuset får nya intäkter när asylboendet har köpt in årskort, restaurang Smedjan ökar omsättningen när byns nya invånare ska äta frukost, lunch och middag.

Omar Moustafa har flytt kriget i Syrien och hamnat i Pajala. Han reste ensam och säger att han skulle göra allt för sina barn. Nu väntar han på besked från Migrationsverket.

– Vi kom hit för freden. Det är en lugn by och vi har redan fått nya vänner. Vi vill jobba och vara en del av samhället, vara en nytta för samhället, berättar han.

Men i en by där gruvkonkursen precis blivit ett faktum och arbetslösheten trefaldigats är det inte lätt att hitta sysselsättning. Och barnen som bor här får inte gå i skolan.

Karin Svarvare arbetar heltid på asylboendet Gruvbo. Hon blir försiktig när vi berättar att vi kommer från Svenska Dagbladet, men ett kort samtal med ägaren gav klartecken till att prata med oss.

– Jag ville bara vara säker innan jag pratade med er. Men det var inga problem alls, förklarar hon.

Omar Moustafa gör snabbt plats vid bordet när hon kommer och sätter sig och gömmer hennes krycka så att den inte ska synas på bilderna. Under den korta tid vi besöker boendet är Rahma på sprudlande humör. Hon kommer att fira sin nästa födelsedag i Pajala.

Mycket av Karin Svarvares tid går åt för att se till att barnen ska få det så bra som möjligt.

– Jag hoppas verkligen att de får gå i skolan, säger hon.

Hon berättar att de boende, de flesta är från Syrien, får undervisning i svenska och att de får gå på gymmet och badhuset. Och på boendet finns pingisbord. Men det är en stor omställning att komma till mörkret och kylan vid gränsen till Finland.

Det gamla skolhuset i Pajala har renoverats till lyxiga bostadsrätter. Men få hade råd att köpa.

BOSTÄDERNA

När gruvan blev verklighet såg lokala entreprenörer sin chans att tjäna pengar på lyxbostäder.
Den gamla skolbyggnaden ligger intill torget mitt i Pajala by. En trea här gick loss på två miljoner kronor. Det var de dyraste lägenheterna i Pajala och nyheten spreds över hela Sverige.
Problemet är att det inte var helt sant. Bara en enda person hade råd att betala så högt kvadratmeterpris, en markägare som fick löpande betalt från gruvan fram till konkursen. Förutom en liten klick var det inte många som hann bli rika på gruvan. Northland köpte aldrig en lägenhet här utan hyrde en av lägenheterna på översta våningen.

Det är måndag kväll i slutet av januari och vi promenerar över den knarrande snön mot det gamla skolhuset. Vinden rör sig knappt och doften av vedbrasa sprider sig i minusgraderna. Förra veckans köldknäpp har ersatts av behagliga -10 grader. Men i bostäderna i det gamla skolhuset möts vi av skeptiska blickar. Dörrarna öppnas bara en decimeter och på översta våningen möter vi en nyinflyttad man som knappt kan vänta på att dra igen dörren efter att han bett oss gå.

När så få hade råd att köpa miljonlägenheterna ställde kommunala Pajalabostäder upp med att få lägenheterna uthyrda. Men inte ens det är populärt.

I en av lägenheterna möter vi en man som berättar att det här var den enda hyresrätten som gick att få med två veckors varsel. Hyran är på 8 300 kronor, inga småpengar när man arbetar i Pajala.

Det var inte bara privata entreprenörer som hakade på gruvtrenden. Genom Pajalabostäder investerade Pajala kommun 80 miljoner kronor i nya bostäder. Pajalabostäder tog nya lån på 50 miljoner kronor, utöver de 100 miljoner i lån som företaget redan hade.

Nästan 100 nya lägenheter byggdes, plus ytterligare 60 av privata företag. För Pajala var det en enorm satsning, byn hade bara 500 lägenheter innan.

– Det är som att man skulle bygga 100 000 nya lägenheter i Stockholm, säger Magnus Pekkari, vd på Pajalabostäder.

De sista blev färdiga för bara en vecka sedan, ett plusboende för äldre precis bakom Pajalabostäders kontor. Just de lägenheterna har kommunen inga problem att fylla. Men utan gruvan kommer många av nybyggena snart att stå tomma.

– Jag tror och hoppas på att den kommer igång igen. Men visst är man rädd, säger Magnus Pekkari.

Varje dag kontrollerar han järnmalmspriset, i hopp om att raset ska vända. Malmpris, dollarkurs och oljepris har blivit lika vanliga samtalsämnen bland Pajalaborna som vädret sedan Northlands problem började.

Redan innan Northlands konkurs hade Pajalabostäder bestämt sig för att ta det lugnare med investeringarna. Om gruvan inte köps upp kan kommunen tvingas riva äldre hus med eftersatt underhåll, för att ha råd med nybyggena.

– Med facit i hand investerade vi för mycket, om inte gruvan startar igen om ett par år. Men vad var alternativet? Jag tror inte att så många hade flyttat hit om vi inte hade byggt.

Kanske kan några av lägenheterna hyras av Migrationsverket, åt de asylsökande som nu bor i baracker i Pajala. Hittills har dock de privata företagen visat intresse för att skriva avtal med Migrationsverket, och Pajalabostäder vill inte ge sig inte på den marknaden så länge konkurrensen är så hård.
Men oavsett hur det går ångrar inte Magnus Pekkari satsningen.

– Hellre står jag på ruinerna i slutet och säger att vi försökte i alla fall, än att vi inte gjorde något alls.

Eva Nilsson och hennes familj äger Lapland River Hotel i Pajala. De förlorade nära 80 procent av sina gäster när gruvan stängde.

HOTELLNÄRINGEN

Många Pajalabor satsade också på gruvboomen. Eva Nilsson och hennes man och tre barn sålde sitt gamla lägenhetshotell Snickarbacken och köpte ett större hotell mitt i byn, Lapland River Hotel. Företagare, entreprenörer, arbetare och nyfikna besökare fyllde snart rummen. Med middagsbuffé lockade man även andra kunder än hotellets gäster, och framtiden såg ljus ut.

Men när Northland gick in i sin andra rekonstruktion förra sommaren kom vändningen.

– Då försvann på en gång en del av de som bodde hos oss. Sedan gick det snabbt nedåt, säger Eva Nilsson.
Northland gick från rekonstruktion till verksamhetsstopp, och slutligen konkurs. För familjen Nilsson blev det ett hårt slag. Idag har de förlorat 70-80 procent av sina gäster.

– Det är klart att det är jättesvårt. Vi hoppas naturligtvis på att gruvan startar igång igen, säger Eva Nilsson.

Konkursen drabbade dem också privat. Eva och hennes man hade liksom många Pajalabor köpt aktier i Northland.

– Vi sålde i god tid, innan den första rekonstruktionen. Men min son köpte senare, han förlorade en del, säger Eva Nilsson.

Om de bara skulle få tillbaka en liten del av den positiva stämning som rådde när gruvan startade vore det fantastiskt, tycker hon. Det värsta skulle vara om allt plockas ned bit för bit. Nyligen hade de några hotellgäster som hade kommit upp för att ta bort ställningar vid gruvan. Sådant känns ledsamt, tycker hon.

”Men vi måste också lära oss, hitta andra alternativ.
Vi kan inte stirra oss blinda på gruvan för att överleva.”

– Men vi måste också lära oss, hitta andra alternativ. Vi kan inte stirra oss blinda på gruvan för att överleva.

Och det finns ljuspunkter. Familjen Nilsson driver också ett annat hotell, Smedjan, som har fått ett avtal med Migrationsverket om att servera mat till de asylsökande. Det räddar en del av ekonomin, och ett nytt vindkraftverk mellan Pajala och Korpilombolo gör att Lapland River fortfarande får tillräckligt många hotellgäster för att gå runt. Än så länge har de inte behövt säga upp någon.

– Vissa dagar är det sämre, andra bättre. Men det går, säger Eva Nilsson.

Ingen i Pajala har tvingats slå igen efter Northlands konkurs än, så vitt Eva Nilsson vet. Men många har tvingats skära ned på personal. Särskilt de firmor som har jobbat direkt mot gruvan, med att köra transporter eller leverera material.
Men Eva Nilsson klandrar inte Northland. De gav mer än de tog, tycker hon.

– Så tror jag att de flesta känner. Även om vi förlorar pengar nu så vägs det upp av vad vi fick.

Liksom de flesta Pajalabor tror hon ändå att gruvan kommer att öppna igen, trots det låga järnmalmspriset.

– Dollarn har ju gått upp och oljepriset har sjunkit, så transporterna blir billigare nu.

Om den inte gör det blir det tufft för familjen, men Eva Nilsson ser ändå med tillförsikt på framtiden.

– Vi är inte jättedeppade. Man kan inte vara det. Man måste se framåt, finna nya vägar, säger Eva Nilsson.

Damerna samlas i sporthallen inför kvällens gympapass. I mitten på bänken i rosa sitter Gerda Uusitalo, som nyligen flyttat tillbaka till Kaunisvaara.

 FRITIDEN

Trots att mycket är annorlunda finns det saker som aldrig förändras. Det är måndag kväll och utanför sporthallen i Pajala parkerar sparkarna i snön. En äldre vinröd Saab kör upp och en kvinna i 70-årsåldern studsar ut. Det är dags för måndagsgympan.
Det här gympapasset har funnits sedan mitten av 70-talet och om damerna här får bestämma fortsätter det länge till. I omklädningsrummet träffar vi Gerda Uusitalo, 73 och Margit Vilhelmsson, 74. De har båda varit aktiva med gympan i Pajala i flera decennier.

För tre år sedan flyttade Gerda Uusitalo och hennes man tillbaka till Kaunisvaara, den lilla byn som ligger precis i närheten av gruvan.

– Jag är född i Kaunisvaara. Sen bodde jag 46 år i Pajala men flyttade tillbaka för tre år sedan. Vi hade gruvan och vi trodde att det var en framtid, berättar hon.

När gruvan byggdes jobbade hon ideellt på Folkets Hus i Kaunisvaara med att laga mat till arbetarna i gruvan. Maten såldes och intäkterna gick till byn. Men i dag lagas det ingen mat där längre.

– Det känns som om folk har blivit lurade. Alla trodde på det här och byn, ja hela Tornedalen levde upp. Men vi får väl se om gruvan startar igen, säger hon och fortsätter:

– Jag har varit med om de stora utflyttningarna på 50- och 60-talet. Man trodde som att det skulle bli något annat nu.

Den lilla mataffären i Kaunisvaara, en ICA, har bommat igen. Den gick i arv från far till son och när gruvan var öppen blomstrade affärerna. I dag har fönstren frostat igen och Gerda Uusitalo måste köra 25 minuter in till Pajala by för att handla.

– Det är jättesorgligt. Vi har vuxit upp med affären. Han som har den tog över den av sin pappa. Då hade han ibland 250 kunder per dag, säger Gerda Uusitalo.

I dag är de tolv på gympan. Damerna fyller bara en bråkdel av den avdelade gympasalen. På den andra halvan spelar unga tjejer handboll. Pajalas äldre och yngre samlade på samma yta.

– Kom igen nu!

Gympapassets ledare ropar för att överrösta musiken. ”Chics Le Freak” dånar ur högtalarna och de tolv damerna tar i.
Förr i tiden, före gruvan, hade gympan uppvisning varje år på Pajala marknad, andra helgen efter midsommar. Veckorna gick till att öva på rörelser och steg inför uppvisningen på parkeringsplatsen utanför badhuset. Men det gör de inte längre. Det räcker med måndagspasset.

Alma Henriksson jobbade som truckförare och borrare på Northland.

ARBETSLÖSHETEN

När gruvan startades kokade Pajala av framtidstro. Northland Resources skulle rädda bygden, vända den negativa trenden och stoppa utflyttningen. Över 1000 arbetstillfällen skulle gruvan ge, sades det. 1000 arbetstillfällen i en kommun med 6 000 invånare.
Folk flyttade hit från hela Sverige, köpte hus och investerade. Plötsligt var det människor överallt. Kö i kassan på Ica, fullt på lunchrestaurangerna. Affärerna förlängde sina öppettider och arbetslösheten i Pajala gick ned till 2,4 procent, en av de lägsta nivåerna i landet.

– Ungdomarna som tidigare flyttade härifrån blev nu kvar, säger Kurt Lind, arbetsförmedlare i Pajala med inriktning på gruvnäring.

När gruvan sedan stängde steg arbetslösheten snabbt, och efter Northlands konkurs är den idag tre gånger så hög som i höstas. 550 personer var anställda av Northland eller deras underentreprenörer. De flesta blev arbetslösa redan när verksamheten stoppades i början av oktober förra året.
Alma Henriksson, 23, är en av de som tidigare jobbade på Northland. Hon började på kontoret i Kaunisvaara 2013, men anmälde sig snart till företagets internutbildningar och blev truckförare. Senare vidareutbildades hon också till borrare i gruvan.

– Jag har jobbat på kontor hela mitt liv, jag kände att jag ville prova på att vara riktig arbetare. Skiftjobb lockade mig också, att kunna vara ledig på dagtid.

När konkursbeskedet kom blev hon inte förvånad. Ända sedan den första rekonstruktionen har gruvans framtid känts osäker, tycker hon. Först när den tredje vd:n Johan Balck tog över Northland fick hon en gnutta hopp om att företaget skulle kunna drivas vidare.

– Han rörde om i grytan, och gjorde driften mer effektiv. Men han kom in för sent, företaget låg redan på botten och med rådande malmpris gick gruvan inte att rädda, säger Alma Henriksson.

Hon har inte jobbat i gruvan sedan tidigt i somras, eftersom hon var gravid. För fyra månader sedan fick hon sin dotter och har varit föräldraledig sedan dess. Hon är fortfarande anställd av Northland, men i mars går hennes uppsägningstid ut.

– Det är klart att det är trist. Man tänker på framtiden, vilka möjligheter det kommer att finnas för barnen här med skola och aktiviteter. Vi har tänkt på att flytta, det beror på om gruvan kommer igång igen.

Hittills har kommunen inte märkt av någon utflyttning efter konkursen. Flera av de som har blivit av med sina jobb väntar liksom Alma Henriksson på ett besked om vad som ska hända med gruvan. Men om den inte öppnas tror Kurt Lind att många kommer att lämna Pajala.

– Det måste hända något snart, annars är det kört. Folk kan inte vänta hur länge som helst.

Konkursförvaltaren hoppas och tror att han ska kunna sälja hela gruvan till en köpare, som kan dra igång verksamheten igen. Men Kurt Lind tror att tiden håller på att rinna ut.

– Här är alla väldigt positiva till att gruvan ska öppna, men jag är tveksam. Malmpriset ligger lägre nu än när gruvan stängde. Det krävs en köpare som har tillräckligt med kapital för att kunna hålla ut tills priserna går upp. Om den inte blir såld innan maj tror jag inte att det blir något.

Det blir en stor smäll för Pajala om gruvan läggs ned. De pajalabor som köpte aktier i Northland Resources har redan fått se sina besparingar försvinna. Investeringar på 10 miljarder kan också gå till spillo, om ingen ny köpare tar över.
Men det kommer inte att vara slutet för bygden, enligt Kurt Lind.

– Vi hade ett liv före gruvan också. Vi klarar oss.

Vad tycker du om reportaget? Mejla redaktionen!