BILDER AV TERRORN

Foto: Glenna Gordon
Text: Emmanuel Iduma
Översättning: Adam Svanell
Presentation: Jessika Olofsson

Smycken, klänningar, anteckningsblock. Amerikanska Glenna Gordon levandegör Boko Harams kidnappning av hundratals skolflickor – genom att fotografera barnens ägodelar. Författaren Emmanuel Iduma skriver om hennes prisbelönta bilder, om terrorns grymhet och om ett splittrat Nigeria.

De senaste fem veckorna, efter massakern på hundratals nigerianer i Baga, har de dikter jag skrivit blivit en tillflyktsort för mina tankar om avstånd – ett avstånd som i första hand är rumsligt, men också mentalt.

Nigeria, ett land med nästan 170 miljoner invånare och en yta på 923 768 kvadratkilometer, skapades 1914 genom förenandet av två brittiska protektorat. Trots att detta brukar påstås ha skapat en ”nigeriansk” identitet kan nigerianer fortfarande uppdelas utifrån sina vitt skilda tankesätt.

”Om du inte sköter dig kommer jag att Boko Harama dig.”

Den skrämmande terroristverksamheten de senaste fem åren har förblivit ett problem för norra Nigeria. I söder, där terrorn alltid är en rubrik bort, tycks Boko Haram – i bästa fall – som en synonym för en bekvämt avlägsen ondska, ett begrepp som gör att min moster i en konversation skämtsamt kan säga: ”Om du inte sköter dig kommer jag att Boko Harama dig.”

Enlarge

Emmanuel31
Emmanuel Iduma är född 1989 och uppvuxen i Akure i norra Nigeria, men bor numera i New York. Han debuterade 2012 med romanen Farad.

Jag är livrädd för avstånd eftersom de skapar glipor, glipor som fungerar idealiskt för att bryta ner empati. Glipan mellan exempelvis kolonisatören och den koloniserade är densamma som den mellan skräckslagna nordnigerianer och opåverkade sydnigerianer. Jag efterlyser en empati som inte kan uppstå utifrån geografi, utan från fantasi och inlevelseförmåga.

En medkännande reaktion är ingenting som kan rapporteras; den kräver mer tid än vad nyhetsdygnet rymmer. Medkännande reaktioner försöker, långsamt och betänksamt, bedyra att varje ben i en massgrav en gång har tillhört en kropp och ett namn. De tar nyhetsrapporteringen och laddar den med ett högre värde, berättar historier som vanligtvis slätas över, erbjuder genom litteraturen och fotografin vad som kan tyckas som böner och besvärjelser över de döda och försvunna.

För att illustrera hur avstånd kan överbryggas kan man se till distinktionen mellan engelskans epitaph och epigraph. Epitaph, epitafium, är något som inristas på en gravsten, i slutet av ett liv. Ordet epigraph, däremot, beskriver inskriptionen i början av en bok, något som skrivs i, på, med anledning av, utöver – men som också utgör ett närmande i tid eller rum. Kan en epigraph ersätta en epitaph? Kan jag, tillsammans med andra författare och konstnärer, erbjuda inskriptioner som pekar mot en ny början, ett nytt liv, för de döda och skräckslagna? Det skrivandet skulle bygga på vetskapen att våra inskriptioner blir medkännande, ett närmande i gliporna mellan norra och södra Nigeria.

I februari 2015, månaden då jag skriver detta, har de skolflickor som kidnappades av terrorister i Chibok varit försvunna i nästan 300 dagar. Det enda beviset för deras fortsatta existens, åtminstone det enda fotografiska beviset, är en skärmavbild från en film som släpptes av Boko Haram månaden efter kidnappningarna. Den visar dussintals flickor som, insvepta i mörka hijaber, uppges recitera Koranen.

När man ser bilden är det svårt att tro att detta är de flickor som fördes bort från en övervägande kristen stad; flickor som bar nötta skoluniformer, skrev kärleksbrev i uppsatshäftena, ritade hjärtan på de inledande sidorna i sina anteckningsböcker och fångade uppmärksamheten hos jämnåriga pojkar genom blommönstrade klänningar.

Det finns ett glapp mellan de fotografiska spåren av flickornas existens i händerna på terrorister
och av deras liv innan kidnappningarna.

Som fotografen Glenna Gordons serie bilder visar finns det ett glapp mellan de fotografiska spåren av flickornas existens i händerna på terrorister och av deras liv innan kidnappningarna. Detta glapp utgörs inte bara av skillnaden mellan de kläder de bär i Boko Harams film och de kläder de bar tidigare; det är svårt att över huvud taget associera skärmavbildens anonyma ansikten med namnen på de ägodelar vi ser i Gordons fotografier.

Det fascinerande med Glenna Gordons bilder är att flickorna, trots sin kroppsliga frånvaro, tycks så intensivt närvarande själsligt. Hon porträtterar dem med en fullständig visshet om deras existens, som om bevisningen blivit odiskutabel. Samtidigt bevisar fotografierna på ett sätt också flickornas försvinnande, eftersom kläder och skor blir livlösa, rentav stympade, utan sina bärare.

Man skulle kunna säga att hela syftet med bildserien är att motverka det otäcka med hopp. När den först visades fanns det fortfarande inflytelserika och tarvliga nigerianer som hävdade att flickorna inte alls blivit kidnappade. Bilderna blev ett bevis för att kroppar faktiskt var försvunna. Det antydde att ett fotografis värde som bevismaterial inte bara består i avbildningen av en faktisk händelse eller ett faktiskt ansikte. Att det ibland går bortom detta för att undersöka hur en mindre synlig verklighet fungerar, hur frånvaron av något kan föras fram i ljuset.

Att belysa frånvaro är, som Glenna Gordon sade när hon intervjuades av författaren Teju Cole, ”som att flytta berg”. Idén att fotografera flickornas tillhörigheter var enkel, att genomföra den var det inte. Hon ställdes inför föremålens enorma kraft, flickornas spöklika närvaro och den fullständiga tyngden i deras försvinnande.

”Varenda sak hade en distinkt lukt av sin ägare, antingen svag eller stark, men igenkännlig”, sade hon i intervjun.

Under hennes arbete med bilderna framstod
frånvaron som en metafor för närvaro.

Under hennes arbete med bilderna framstod frånvaron som en metafor för närvaro, ett sätt att bekräfta de försvunna flickornas fortsatta betydelse. Genom att agera substitut för flickornas porträtt gav stillbilderna av deras ägodelar samma erkännandets kraft som porträtten skulle ha gjort. Efter att de publicerats i The New York Times fick Glenna Gordon höra från flera personer att bilderna hade hjälpt dem att se flickorna framför sig för första gången.

I W G Sebalds ”Utvandrade” säger berättaren:

”Ändå begrep jag så småningom, medan jag såg på de genomborrade kropparna och på vittnena till avrättningen, brutna av sorg, likt rön, att smärtan när den nått en viss grad upphäver sin egen förutsättning, medvetandet, och därmed sig själv…”

Hur bär man inom sig vetskapen om skändade kroppar, om stympade existenser, om fasor alltför hemska för ögonen? Efter massakern i Baga läste jag en man som sade: ”Det är för farligt att räkna, för att inte tala om att begrava, de döda.” Mannen, som själv flydde för sitt liv, kanske önskade att den tragedi han såg skulle upphäva sig själv, att han skulle förlora det medvetande som krävs för att uppleva smärta.

Hur bär man inom sig vetskapen om skändade kroppar, om stympade existenser, om fasor alltför hemska för ögonen?

Jag är inte den mannen. Jag har bara bevittnat Boko Harams plågor i andra hand, lärt mig om deras kränkningar mot människors kroppar genom bilder, hörsägen och reportage. Vad jag har är ett medvetande. Detta medvetande bygger på vetskapen att jag inte önskar mig ett lika grymt liv som den mannen. Ur medvetandet kommer en reaktion, en tillflyktsort för en ohämmad fantasi, så att jag – likt Glenna Gordon, som släpade runt en resväska full med ägodelar från saknade skolflickor – genom mitt skrivande kan avteckna sorgens tyngd och det glädjelösas börda.

Boko Harams attacker mot civila

Glenna Gordon gör det osynliga synligt

Enlarge

GlennaGordon
Fotograf Glenna Gordon

Glenna Gordon är en amerikansk fotograf. Hennes projekt ”Abducted Nigerian school girls” tilldelades 2014 Visual storytelling award av Lens Culture i kategorin bästa dokumentärfoto. Utan att ha fotograferat en enda person har hon porträtterat de 276 saknade flickorna från Chibok som kidnappades av terrorgruppen Boko Haram förra våren.

Vad inspirerade dig att göra det här?

– Jag har arbetat i Nigeria sedan 2012. Trots att jag aldrig varit i Chibok visste jag att jag ville göra någonting om flickorna. Jag visste också att jag inte bara ville rapportera om protesterna mot Boko Haram i Chibok. Protesterna handlade inte om flickorna utan var mest ett politiserat mediefenomen. Jag ville göra mer än så.

Hur har arbetet påverkat dig personligen?

– 2014 var ett påfrestande år, jag har rapporterat om en del väldigt mörka historier. Det har varit en fantastisk möjlighet att göra något meningsfullt som folk kan finna tröst i, men ibland känns det inte tillräckligt, flickorna är trots allt fortfarande borta.

Hur reagerade föräldrarna till de saknade flickorna på ditt projekt?

– Vissa var mer entusiastiska än andra. I princip kom jag till Abuja och pratade med alla jag kunde. De flesta sa att de skulle tänka på det, men en kille hoppade på direkt, Sunday Samuel. Hans kusiner saknades och han var villig att hjälpa mig. Utan honom och familjens samarbete hade jag inte kunnat göra det här.

Hur känner du inför ditt arbete idag?

– På ett sätt känns det tuffare nu än när bilderna först kom ut. När jag gjorde det här projektet hade flickorna inte varit försvunna så länge och det fanns ännu hopp om att de skulle komma tillbaka. Nu känns det mindre och mindre troligt för varje dag som går.

Oscar Falk Dahlin

Vad tycker du om reportaget? Mejla redaktionen!